Källa: Ufo.se

Vid ödetorpet Knutstorp, Martebo socken på Gotland, sägs konstiga ljus visa sig. Ljusen kring Knutstorp har setts minst lika länge som torpet existerat. Under flera år har Inga-Lill Wallin besökt platsen i ett försök att bringa klarhet i fenomenet. I oktober 2001 var hon åter på plats tillsammans med flera av UFO-Sveriges fältundersökare.

Nya ljusfenomen på Gotland
Så är ännu en veckas undersökning av Marteboljuset genomförd med sex personer ur Stockholmsföreningens styrelse på plats på Gotland. Innan veckan var över hade vi hittat både stav och ring, men än mer intressant, denna gång gjordes observationer som saknar logik. Marteboljuset gäckar alltjämt sina åskådare på svaren.

Av Conny Ljung

Vecka 42 var avsiktligt vald, Marteboljuset lär framträda tydligare och astronomiska observationer är enklare att göra då månen är borta. Tillströmningen av folk på kvällarna är konstant, sällan står man ensam på vägen vid Knutstorp. Majoriteten av besökarna är ungdomar. Gotlänningen har tagit Marteboljuset in i sitt medvetande tack vare Inga-Lill Wallins oförtrutna arbete. Hon har tillbringat 104 kvällar vid Martebo, hållit många föredrag och skrivit en bok om fenomenet. Vem man än pratar med så tycks de känna till det mystiska ljuset.

Första dagens förmiddag ägnades åt rekognosering då några i vår grupp inte varit där förut. Det är bra att se området i dagsljus så att man har någorlunda kläm på var man sätter fötterna när mörkret sedan faller. Lustigt nog hittade vi (liksom Gösta "Pollenkungen" Carlsson) både ring och stav under rekognoseringen, ringen i silver, staven av trä och med inskriptionerna: "Positiv energi". Storartade kuriosafynd!

Våra observationskvällar avlöpte sedan utan större dramatik ända till sista kvällen då Gunilla Andersson såg ett ljusklot stort som en tennisboll inne i skogen i högst någon sekund. Vi hade dessförinnan observerat små ljusprickar som blänker till rätt vad det är. Dessa eldstänk påminner om svetsloppor/slipstänk och varar någon tiondels sekund. De är sällan mer än två meter över marken och ofta i buskage. Vi har vid tidigare tillfällen observerat dem därute och såg denna gång tre stycken vid olika tillfällen.

Jag har själv stått ute på mer än en plats i vårt avlånga land nattetid för utövandet av min amatörastronomiska hobby. Aldrig har jag sett dessa eldstänk någon annanstans. Hade det varit reflexer, inbillning, misstolkningar etc så skulle fenomenet ha visat sig på flera andra platser. I brist på annat gissar jag att det rör sig om någon form av insektsrelaterade fenomen.

Onsdagen den 17 oktober höll Inga-Lill Wallin ett föredrag om Marteboljuset inne i Visby. Lokalen blev full och besökarna räknades till 60. Hon inledde med en kort presentation av UFO-Sverige och vad organisationen står för. Marteboljuset kom till hennes kännedom genom en rapport som kom in till rapportcentralen för ett antal år sedan. Inga-Lill berättade att hon sedan 1994 varit fullt engagerad med det här projektet och att det resulterat i hennes bok "Marteboljuset i myt och verklighet".

Efter föredraget blev det frågestund och många ställde frågor kring fenomenet. Flera av dem hade själva haft upplevelser utöver det ordinära. På handuppräckning visade det sig att cirka hälften av besökarna någon gång åkt ut kvällstid för att spana efter ljuset. En handfull av personerna hade också sett ljuset enligt egen utsago.

En gotlänning menade att han med hjälp av sin slagruta har upptäckt områden kring Knutstorp som är fyllda av kraftfält med positiva och negativa energier, här finns också healingpunkter. Han kan i förväg tala om när man kan få se ljuset likaväl som när det inte visar sig. Föredragskvällen var en sån kväll då ljuset garanterat inte skulle dyka upp, det satte han en tusenlapp på. Föredraget återgavs i Gotlands Allehanda dagen efter i en bra artikel.

Den 18 oktober besökte jag och min bror Johnny lantmäteriet och landsarkivet i Visby, allt för att samla så mycket fakta som möjligt rörande Knutstorpet och släkten Stare, båda enligt legenden intimt förknippade med Marteboljuset. En av myterna bygger på att det är Knut Stare (1800-talet) som är ute med fotogenlampan och letar efter sin försvunne son. Att Knut Stare skulle ha bott här ute samt att han skulle haft en son som försvunnit har inte kunnat påvisas i några dokument. Nåväl, på lantmäteriet fann vi, med en intresserad Visbybos hjälp, en karta från 1834 rörande ett arvskifte på en granngård till dagens Knutstorp (som byggdes 1916).

Martebomyren utdikades till sitt nuvarande utseende i slutet av 1800-talet, så grunden efter det gamla "Knuts-torp" ligger i ett numera igenvuxet skogsområde. Nu skulle vi leta rätt på grunden och begav oss ut tidigare än vanligt den här kvällen. Någon grund hittade vi inte fast jag sett den vid ett tidigare tillfälle 1995, försmädligt nog. När vi gick och letade hördes plötsligt ett lågfrekvent ljud. Vi såg inget men med örat som öga lyckades vi slutligen jaga ikapp ljudkällan och det visade sig vara en väldigt stor skalbagge som obesvärat flög omkring bland träden. Det är värt att beakta då Martebofenomenet i en del beskrivningar inte enbart handlar om ljus.

Tio minuter senare står vi posterade på vägen vid infarten till Knutstorp med uppriggade kameror. Det härskar en mäktig tystnad den här kvällen, helt vindstilla och ugglor hörs på avstånd. Det hörs tydligt hur höstlöven faller av träden, stilla dalande, slår emot en gren här och där, och slutligen lägger sig på marken med en diskret duns bland de andra gula fuktiga löven.

Fortfarande råder borgerlig skymning då Johnny Ljung och Inga-Lill Wallin får syn på ett ljus nere vid kanalbron. Ljuset befinner sig hela tiden på vägens högra sida och ser ut som en svag ficklampa, jag får in det i fältkikaren (20x60) men kan inte fokusera det. Vägen både framför och bakom kan jag fokusera men ljuset ser bara ut som en suddig gul sörja som ligger någon decimeter över vägens högra hjulspår. Inga vattenpussar syns därifrån vi står och för att bringa klarhet beger vi oss ned mot ljuskällan. Vi har fått fart på videokameran men under vårt avancemang nedför vägen så tonar ljuset bort. Johnny har tagit märke på telestolparna, men väl framme på platsen syns inget. Ingen vattenpöl, ingen teknisk utrustning och inga flyende skojfriska människor.

Det är öppna gärden här nere så upptågsmakare hade inte undgått upptäckt i detta fall. Vi står där nere och känner oss en smula perplexa över att inte ha kunnat bena ut vad det var som lyste. Ljuset bär några signaturer av billjus trots allt, såsom riktningen och tiden det lyste. Vad som är en smula störande är det, i så fall, uppkomna hägringsfenomenet som så tydligt framträdde i fältkikaren.

Vi anropar Inga-Lill Wallin på walkie-talkien och ska försöka efterlikna ljuset med ficklampa, en del experiment görs med lampan men inget liknar den nyss gjorda observationen. Jag själv stannar kvar nere på platsen medan Johnny beger sig tillbaka till Knutstorp. Det är nu mörkt och ljuset tycks inte dyka upp igen, så efter en halvtimme beger även jag mig tillbaka.

Efterhand dyker kvällens besökare upp; det blir två bilar med sex personer. Den ena bilen med fyra personer i parkerar vid bommen drygt 500 meter från oss. Vi får sällskap av den andra bilen, ett par grabbar från Visby, som åkt ut för att se ljuset.

Vid 20.30-tiden utbrister en av grabbarna "Vad fan var det där?" och pekar förvånat nedåt vägen. Johnny säger alert "Beskriv hur det såg ut"! Det visar sig att Johnny själv sett någonting 10 minuter tidigare men inte sagt något, dels för att det gick så fort och kanske för att han trodde sig bli betvivlad. Nu hör jag hur de båda står och diskuterar upphetsat och beskriver exakt samma typ av observation.

Båda två har alltså sett något egendomligt. På 1,5-2 meters höjd kom inifrån skogen på höger sida av vägen, passerande vinkelrätt över vägen, och in i skogen på andra sidan, en liten rund upplyst sak, gulgrön till färgen. Johnny säger att det snarare liknade en skiva på högkant, än ett klotformat objekt. Avståndet ifrån oss var mindre än 50 meter, något som båda observatörerna var eniga om efter ett par träd som tydliga referenser. Visbykillens observation liknade i allt väsentligt Johnnys men med skillnaden att han såg två identiska objekt hack i häl på varandra. Hastigheten över vägen är svår att bestämma exakt men Johnny uppskattar den till minst 10 meter/sek.

Dessa ljus dök upp på så nära håll ur tomma intet att tanken svindlar något. De bådas observationer kan omöjligt vara iscensatta, men hur förklarar man dom?

Nu står alla och spanar intensivt nedåt kanalbron beredda med kamerorna. Så vid 21.40-tiden blev det min tur då jag intuitivt slängde upp näven mot ett ljus och utbrast "kolla där" - i samma ögonblick var observationen över. Ingen av de andra hann med att se det svaga gulgröna ljuset som kom inifrån skogen på vänster sida av vägen. Ljuset rörde sig otroligt snabbt och spikrakt men i 45 graders vinkel uppåt, alltså inte horisontellt som de tidigare. Jag tog sikte på en stor gran i bakgrunden och kunde med hjälp av den konstatera att ljusfenomenet varit inom 50 meters håll även denna gång.

Det hela var över på en bråkdels sekund och på denna tid rörde sig ljuset kanske upp till 20 meter, men det är svårt att precisera. Jag såg ingen skiva utan bara något som lyste, det kan nästan jämföras med ett stjärnfall på himlen, ett ljusstreck ritas upp och försvinner lika fort, men det här kom inifrån skogen på marknivå och gick snett uppåt. Fragmentariskt lite fakta att gå efter, man känner sig lika ställd som stum.

Marteboljusen tycks alltjämt vara väl värda fortsatt undersökning.

Två tusen år av UFO-observationer
Okända föremål i skyn har observerats i alla tider och i alla länder och är ingenting nytt för 1900-talet. De kanske tidigaste avbildningarna av föremål som liknar dagens UFO-fenomen finns inristade på en klippa i Hunanprovinsen i Kina.

Källa: Ufo.se Av Clas Svahn

Forskarna tror att de kan vara upp mot 47 000 år gamla, vilket placerar dem inom den tidsrymd då Neanderthalmänniskan levde, före den moderna Homo sapiens. Men det är alltid riskabelt att tolka forna tiders avbildningar i ljuset av vår egen tid och en avlång raketliknande kropp behöver inte nödvändigtvis föreställa en raket.

Tanken på att jorden kan ha besökts av människor från andra planeter är ganska ny och det var först 1919 som den exentriske författaren Charles Fort förde fram tanken på att vi alla härstammar från en utomjordisk ras som nu övervakar sin avkomma i silverglänsande flygande tefat.

I början på 1960-talet togs Forts tankar upp av författare som Louis Pauwels, Jacques Bergiers och Robert Charroux som påstod att vår tekniska civilisation har haft flera föregångare. I böckerna radas "bevisen" upp:

Inkakulturens mäktiga byggnadsverk, Baalbeks enorma stenstoder och Egyptens pyramider, hur skulle dessa ha kunnat konstruerats utan ett kunnande som vida översteg det vi normalt tillmäter dessa folk? Slutsatsen måste vara, menade författarna, att människan redan då haft tillgång till avancerad teknik. Kanske var det rent av så att jorden haft besök av utomjordiska rymdresenärer som inte bara landat här utan också byggt upp en högkultur som vi i dag bara kan se resterna av.

Ur dessa idéer, indicier och gissningar vaskade schweizaren Erich von Däniken fram guldkornen. 1968 summerade han sina tankar i boken "Erinnerungen an die Zukunft” som gavs ut på svenska året efter under titeln ”Olösta gåtor ur mänsklighetens förflutna". Boken blev en enorm succé och i dag har von Dänikens över 20 böcker sålts i mer än 56 miljoner exemplar över hela världen. I böckerna hävdar von Däniken att astronauter från fjärran solsystem låg bakom i stort sett allt som vi i dag fortfarande häpnar över: Påsköns statyer, Nazcaslättens linjer, Stonehenge stenkalender och Sydamerikas mäktiga stenstäder.

Erich von Däniken menar också att dessa rymdbesökare avlade fram ett nytt människosläkte tillsammans med våra primitiva förfäder.

Men även om von Dänikens teorier är lockande och i sin fantastiskhet får tanken att svindla så är de bara hans högst personliga tolkning av de fynd som arkeologerna har gjort. Det finns många andra tolkningar och i dag är det få som tror att von Däniken verkligen hade rätt.

Författare och historiker har länge intresserat sig för det vi i dag kallar UFO-fenomen. Som vanligt när det gäller UFO så måste man skilja på observationer av okända föremål på himlen och teorier om besökare från rymden.

Om man går till de skrivna källor som finns träffar vi på Julius Obsequens, en romersk författare och samlare av mystiska händelser som levde någon gång under det fjärde århundradet e Kr. I hans bok Prodigiorum Liber hittar vi "brinnande glober", "flygande sköldar" och "månar" som lyser mitt på dagen. En stor del av de fenomen denne romare beskrev går säkert att förklara med meteorer, klotblixtar, bisolar eller ovanliga elektriska fenomen vilka måste ha verkat skräckinjagande på den tidens människor.

Men Julius Obsequens beskriver också andra saker. Låt oss titta på några utdrag:


216 f Kr. Vid Apri öster om Rom syns en rund sköld flyga i skyn.

166 f Kr. Vid Cassinum sken solen flera timmar under natten.

90 f Kr. En brinnande glob med ett fruktansvärt ljud faller till marken.

42 f Kr. Ett slags vapen far med ett fruktansvärt ljud upp från marken mot skyn.
Det låg givetvis nära till hands att jämföra de okända företeelser som observerades i skyn med sådana som man kände till, som solen, månen och stjärnorna. Bara för att man gav dessa antika UFO-fenomen dessa namn ska man, som vi ska se, inte tro att ett föremål som beskrevs som en sol verkligen liknade solen. I dag används begreppet flygande tefat på samma sätt. Tefat har kommit att bli ett samlingsnamn för allt som flyger på himlen och som man inte kan förklara, oavsett om det hade formen av ett tefat eller inte.

Går vi lite längre fram i tiden, till 1000-talet, har fenomenen fått en något annan form. Nu, och ända fram tills dess korstågen upphör under slutet av 1200-talet, ses brinnande kors och brinnande facklor ofta på himlavalvet. Naturligtvis trodde många att det rörde sig om tecken från Gud och korset var en lämplig symbol.

Under medeltiden fortsatte man att rapportera om brinnande hjul, kulor och lysande kors över Europa och gång efter annan inträffade observationer som är svåra att förklara än i dag.

Vad som skulle kunna kallas den första officiella undersökningen av en UFO-observation ägde rum i Japan år 1235. Under natten till den 25 september observerade general Yoritsume och hans här mystiska ljus på himlen. Ljusen sågs i sydväst i många timmar, de svängde, roterade och rörde sig i cirklar. Generalen gav order om att dessa egendomliga händelser skulle undersökas. Den rapport som slutligen överlämnades till honom är hållen i den lugnande ton som återfinns i många sentida förklaringar till UFO-fenomenen: ”Det hela är fullkomligt naturligt, general. Det är bara vinden som kommer stjärnorna att flimra.”

Många ovanliga himlafenomen återges i japanska krönikor under medeltiden. Liksom i det västerländska samhället betraktades sådana händelser vanligen som varsel, vilka kunde orsaka panik och annan social oro:

Den 12 september 1271 skulle prästen Nichiren halshuggas i Tatsunokuchi i Kansuuira, när det på himlen framträdde ett föremål likt en fullmåne, skinande och klart. Bödlarna greps av panik, och avrättningen genomfördes inte.
1361 dök ett flygande föremål, beskrivet som "trumformat, omkring sex meter i diameter", upp ur havet utanför västra Japan.
Den 8 mars 1468 flög ett mörkt föremål, som gav ifrån sig ett ”ljud som ett hjul”, från berget Kasuga mot väst vid midnatt
Även i Europa inträffade liknande händelser.

1387. I november och december detta år sågs en eld i skyn, lik ett brinnande och snurrande hjul eller en rund tunna av lågor som sände ut eld från ovan, och andra i form av en lång, brinnande stråle, under en stor del av vintern i de engelska grevskapen Leicester och Northhamptonshire.
1461. Den 1 november sågs ett brinnande ting, likt en järnstång av ansenlig längd och lika stort som halva månen, på himlen över Frankrike, under mindre än en kvarts timme. Detta föremål uppgavs också vara ”format som ett fartyg, från vilket eld syntes slå ut”.
Den 8 april 1665 utspelade sig ett ”luftslag” vid Stralsund i Vorpommern, som på den tiden var svenskt. Sex förvånade fiskare kunde se hur en hel flotta med örlogsskepp utkämpade ett slag i luften ovanför dem. Striden var mycket detaljrik och fiskarna kunde till och med urskilja enskilda personer. Efter en stund bröts dock slaget av ett föremål som knappast kan liknas vid ett skepp. Föremålet var runt och stort som en hatt och lyste vitt som månen, eller som det står i den samtida nedteckningen: ”Såsom en rund tallrik av en gångbart brukelig hatts storlek”. Efter sin färd över himlen stannade det till över Stralsunds största kyrka där det blev hängande.

Också i det egentliga Sverige fanns det de som tecknade ned berättelser om ovanliga händelser på himlen. Våra kyrkoböcker innehåller en rad sådana beskrivningar. Redan i slutet av 1500-talet samlade Östgötaprästen Johan Petri Klint beskrivningar av drakar och andra fruktansvärda järtecken på himlen. Drakarna var oftast kometer som i Klints tolkning gavs monstruösa krafter, men det fanns betydligt märkligare händelser som hamnade i den observante prästens papper. Eller vad sägs om den starkt lysande stjärna som den 28 november 1569 lyste över hela Sverige med sådan kraft att "hästarna svettades vita löddret av sig" och ansiktena sveddes på dem som var olyckliga nog att befinna sig ute.

En sentida efterföljare till Klint var Elis Sidenbladh. I mer än 20 år var Sidenbladh chef för Statistiska centralbyrån och det var också där som han hittade en del av materialet till en märklig bok som 1908 gavs ut under titeln ”Sällsamma händelser i Sverige med Finland åren 1749–1801 och i Sverige åren 1821–1829”. Också här hittar vi åtskilliga meteorer, eldkulor och kometer men också ett och annat märkligt fenomen, som detta från Arjeplog år 1765:

”Klockan 9.20 på eftermiddagen syntes i luften ett sken som hastigt lyste till och sedan blev stående på himlen vid pass en åttondels timma, likt en brinnande kula, som under stillaståendet på två ändar gentemot varandra spetsade till något som liknade två svärdsklingor med uddarna från varandra.”

Man måste ha klart för sig att de historiska rapporterna ofta kan ha naturliga förklaringar i form av diverse på den tiden mindre kända himlafenomen. En del av historierna är kanske inte ens sanna. Ett exempel på en sådan berättelse är den ofta omtalade händelsen i Byland Abbey i England år 1290. Just när abboten och cisterciensermunkarna i Byland hade satt sig tillrätta för att äta middag kom John, en av munkarna, inrusande och ropade åt dem att skynda sig ut.

När sällskapet kom ut fick de till sin förvåning se hur en ”stor rund silverfärgad tingest, liknande en diskus, långsamt flög över dem”. De arma munkarna skrek av skräck medan diskusen fortsatte sin färd över himlen. Allt enligt munken William av Newburghs krönika.

Historikern Samuel Rosenberg har undersökt händelsen och fann att historien om den för första gången publicerades i den engelske mystikern Desmond Leslies bok ”Flying Saucers have Landed” 1953. En viss ”A. X. Chumley” skulle ha försett Leslie med uppgifterna. När Rosenberg kontrollerade uppgifterna närmare visade det sig att två sjätteklassare hittat på historien och skickat den till tidningen Times i London där den publicerades.

När John Cleary-Baker, en gång ordförande i den brittiska UFO-organisationen Bufora, grävde vidare i engelska arkiv fann han följande: Munken William av Newburgh dog redan 1198 och kunde alltså omöjligt ha skrivit om en händelse år 1290. Däremot fann Cleary-Baker på British Museum ytterligare en krönika på latin, skriven av en annan munk. Krönikan omfattade tiden fram till 1298, men ingenstans nämns någon observation vid Byland Abbey. Historien var en bluff från början till slut.

Källa: ufo.se

Ett utdrag från en mycket bra sida ufo.se

Välkommen på en tidsresa, en resa genom ett kvartssekel svensk UFO-historia. 1995 firade Riksorganisationen UFO-Sverige sitt 25-årsjubileum. I samband med det skrev Håkan Blomqvist från Arkivet för UFO-forskning organisationens historia. Det blev en berättelse som tar oss med genom hela den svenska UFO-historien med start 1970.


Riksorganisationen UFO-Sveriges historia
Sverige har en lång tradition av folkrörelser alltsedan 1800-talet: frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, bildningsförbunden, idrottsrörelsen, kvinnorörelsen - för att nämna några.

Av Håkan Blomqvist

Kan UFO-Sverige räknas in i denna anrika tradition? Statsvetaren Nils Elvander, författare till boken "Intresseorganisationerna i dagens Sverige", definierar folkrörelse med tre kriterier:


1. stor medlemsanslutning
2. demokratisk uppbyggnad
3. ett ideellt inslag i sin målsättning

Med denna definition kan vi konstatera att Riksorganisationen UFO-Sverige är en modern folkrörelse i vardande. En något ovanlig folkrörelse, sett med allmänhetens ögon, men en del av en historisk tradition.


Med hjälp av de föreningshistoriska samlingarna i Arkivet för UFO-forskning har jag försökt få en bild av organisationens historia och utveckling.

Jag har läst verksamhetsberättelser, mötesprotokoll, korrespondens, pressklipp med mera samt pratat med personer som varit ledande inom UFO-Sverige under olika perioder. Fram växer bilden av idealitet, forskarmöda och kamratskap men också ideologiska konflikter, avhopp och misslyckanden. Under arbetets gång har jag återigen blivit påmind om de skrivna dokumentens betydelse för forskningen. Utan arkiv har vi ingen historia.



Den historiska bakgrunden
Betraktar vi UFO-rörelsen i ett historiskt perspektiv kan vi konstatera att det egentligen rör sig om två vitt skilda typer av folkrörelser. Dels nyreligiösa, new age-inriktade UFO-föreningar och grupper som har sin grund i 1800-talets framväxande spiritualism och teosofi. Dels vetenskapligt kritiska UFO-föreningar som försöker dokumentera och finna förklaringar till ett gåtfullt fenomen. Bilden är naturligtvis något förenklad. Däremellan finns en stor gråzon av olika typer av grupper som inte entydigt kan räknas till den ena eller andra riktningen.



I USA utvecklade sig dessa två typer av UFO-föreningar i stort sett parallellt från början av 1950-talet. I Sverige blev utvecklingen en annan. Här kom nyreligiösa, new age-grupper att dominera scenen till långt in på 1960-talet. Orsaken var det bokförlag, Parthenon i Helsingborg, som skapades av danskan Edith Nicolaisen sommaren 1957. Hon ansåg sig ha fått en kallelse att sprida rymdmänniskornas filosofi i Norden. Tefaten var enligt Nicolaisen förelöpare till Kristi återkomst.

Från och med oktober 1957 publicerades på Parthenons förlag flera av de klassiska b&oum l;ckerna i kontaktgenren: "Flygande tefat har landat" av Desmond Leslie och George Adamski; "Resa med flygande tefat" och "Budskapet från rymden" av Daniel Fry; "Kontakt med rymdmänniskor" av bröderna Ray och Rex Stanford samt George Adamskis "Ombord på rymdskepp", som var den bok som blev många UFO-intresserades bibel.



De två stora UFO-föreningar som bildades i Sverige 1958, Ifologiska Sällskapet i Stockholm samt Malmö Interplanetariska Sällskap (MIS) var till stor del influerade av Parthenons litteratur och idéer. I Göteborg fanns sedan 40-talet en seriös, informell astronomi- och UFO-studiegrupp under ledning av flygaren Rune Rydebrandt, men den påverkade inte UFO-debatten nämnvärt under denna tidsperiod. Visserligen hade K. Gösta Rehn översatt Donald Keyhoes bok "Flygande tefat, observatören från världsrymden" 1956, men den f örsvann i den stora mängden religiöst inriktade tefatsböcker. En vändpunkt kom först hösten 1966 när Rehns bok "De flygande tefaten" publicerades på Zindermans förlag. Den och följande böcker av K.Gösta Rehn kom med tiden att inspirera till en ny typ av UFO-föreningar i Sverige.



Åren 1967-68 började tanken på en riksorganisation för UFO-föreningar att spira bland flera UFO-grupper i Sverige. Frågan var snarast vem som skulle hinna först och lyckas ro projektet i hamn. Först ut på plan var Sten Lindgren och Bjarne Håkansson som 1967 grundat organisationen Association Brotherhood Contactgroup (ABC) i Stockholm. Man försökte bygga upp ett nät av "co-ordinatorer" runt om i Sverige. Både UFO-föreningar och enskilda kunde bli medlemmar i ABC. UFO-Sveriges Mats Nilsson var för övrigt en av dessa tidiga co-ordinatorer.



K.Gösta Rehn, som med skärpa tog avstånd från new age-falangen inom UFO-rörelsen, hoppades att den 1967 bildade Självständiga Institutionen för Ufologi (SIFU) i Stockholm skulle bli embryot till en riksorganisation. Föreningen startades av tre unga män som en ungdomsklubb inom Nykterhetsförbundet Verdandi. Men SIFU lades ner 1968 på grund av tidsbrist. Ungdomarna ville istället satsa på sina studier.



Allvarliga planer på en riksorganisation hade också UFO-Göteborg under ledning av Rune Rydebrandt. Föreningen bildades formellt den 17 november 1966. Ivrigt påhejade av både K.Gösta Rehn och Boris Jungkvist arbetade UFO-Göteborg under 1968-70 fram långtgående planer på en riksorganisation. Man började medvetet utse representanter och bilda sektioner runt om i landet. Boris Jungkvist anslöt sig i mars 1968 till UFO-Göteborg och bildade snart "Stockhol mssektionen" av föreningen. Man lyckades också bygga upp en sektion i Lidköping.

I ett brev till Boris Jungkvist den 19 mars 1968 skriver Rydebrandt: "...just nu pågår en diskussion mellan de större föreningarna i Norden huruvida UFO-Göteborg skall få axla SUFOI:s mantel som central för UFO-information i Norden. Arbetet kommer att kräva sina män, men vi tror oss vara kompetenta nog att klara denna sak." Rydebrandt tänkte si g att UFO-Göteborg mer eller mindre skulle överta FOA:s roll i UFO-frågor, att FOA skulle erkänna UFO-Göteborg som en seriös förening och att man skulle få ta del av försvarets UFO-rapporter. Han skriver i ett brev till Boris Jungkvist den 6 december 1968: "Vidare kommer alla våra medlemmar att utrustas med ett id-kort som utarbetas i samråd med FOA och vilket redan finns förslag på. Detta med tanke på att förhindra inbla ndning av icke officiellt erkända föreningar."



Rydebrandts förhoppningar kom dock att grusas ganska snart. 1969 hoppade fyra medlemmar av från UFO-Göteborg: Björn och Siv Högman, Sven Olof Fredriksson och Jarl åberg. De bildade sedan en konkurrerande förening, "Göteborgs Informationscenter för Oidentifierade Flygande Föremål" (GICOFF), som kom att påverka svensk ufologi starkt under 70-talet. I och med avhoppet gick luften ur UFO-Göteborg. Man har därefter hållit en låg profil och återigen fungerat som en kamratgrupp mera inriktad på astronomi. Den 1 januari 1972 döptes föreningen om till Rymdteknisk Forskning i Göteborg.



För att göra bilden komplett bör även Svensk IGAP omnämnas. IGAP är akronym för International Get Acquainted Program som grundades 1957 av den amerikanske kontaktmannen George Adamski. 1969 startade den 20-årige Thor-Leif Danielsson i Eksjö en svensk avdelning av IGAP och gav under åren 1969-70 ut tidskriften Kosmisk Bulletin. även Svensk IGAP hade planer på ett rikstäckande nät av representanter. I Kosmisk Bulletin kunde man läsa: "Svensk IGAP skall upprätta ett nät av rapportörer över hela landet; rapportörer som alla snabbt kan få kontakt med varandra per telefon. Till dessa rapportörer ska folk som ser något unde rligt i skyn kunna vända sig." (1) Något rapportörsnät i IGAP:s regi blev det aldrig och Kosmisk bulletin upphörde 1970.



Den som till slut skulle lyckas med bedriften att skapa en riksorganisation var Carl-Axel Jonzon (Caj) från Fornåsa utanför Motala. Han arbetade som elektrotekniker på F3 i Linköping men hade enligt egen uppgift haft ett ganska brokigt liv dessförinnan. I en intervju för östgöta Correspondenten berättar han: "Det tog mig många år att finna mig själv och innan dess sysslade jag med mycket. Bland annat var jag skogsarbetare, tankeläsare och kraftatlet. Mina tankeöverföringsexperiment lyckades riktigt bra. Jag förmådde bland annat stanna motorn på en buss med hjälp av tankekoncentration." (2) Carl-Axel Jonzon började som medlem i Ifologiska sällskapet i Linköping åren 1966-67. På för sommaren 1968 annonserade han i Motala tidning efter UFO-intresserade. (3) Personer från hela länet hörde av sig och i augusti 1968 samlades tio intresserade hos Jonzon i Fornåsa. Resultatet blev föreningen UFO-Motala som redan i september hade vuxit till 18 medlemmar. (4)



Carl-Axel Jonzon var en handlingskraftig och initiativrik man. Han tyckte att de flesta UFO-föreningar var alltför passiva och sysslade med UFO som självändamål. UFO-frågan borde istället föras ut till allmänheten på bred front. UFO-Motala skrev till regering och militära myndigheter med krav på att UFO skulle tas på allvar. "Vad gör regeringen åt de flygande tefaten?" löd en rubrik i Aftonbladet 2 november 1968. Föreningen lämnade också in en motion till socialdemokratiska partistyrelsen med samma fråga (5)



Tanken på en riksorganisation föddes tidigt inom UFO-Motala. Den 10 november 1968 skriver Carl-Axel Jonzon i ett brev till K.Gösta Rehn: "...vi har samma tankar som ni, vi har tänkt att starta en riksorganisation för intresserade. Sedan står det ju fritt om de inte vill ansluta sig men en sådan organisation är bra ur många synpunkter sett och kanske skulle det vara lättare att få gensvar hos allmänheten också."



UFO-Motala skickade ut en intresseförfrågan om bildande av en riksorganisation till alla UFO-föreningar de kunde spåra upp. Det existerade drygt ett tiotal 1968-69. De flesta ställde sig positiva men UFO-Göteborg, som också var ifärd med att bygga upp en riksorganisation skrev i sitt svar: "Vi har ingen lust att samarbeta med er. För det första har vi helt andra arbetsmetoder och för det andra har vi hållit på i 36 år, så vi har den största erfarenheten av oss båda, därför vor e det rimligare att ni underordnade er oss." (6) UFO-Göteborg skulle med all säkerhet inte ha godkänt UFO-Motala som samarbetspartner.

Rune Rydebrandt hade i flera brev till Boris Jungkvist ondgjort sig över UFO-Motalas uppdykande på arenan och deras ovetenskapliga arbetssätt. I ett brev till Jungkvist den 16 november 1968 karakteriserar han UFO-Motala som "Orthon-trogna".



Planerna på en riksorganisation fick en rejäl knuff framåt genom Carl-Axel Jonzons kontakt med Sten Lindgren och Bjarne Håkansson i Stockholm. Sten Lindgren var "president" för Intergalaktiska Federationen (IGF) och Bjarne Håkansson ansvarade för Association Brotherhood Contactgroup (ABC), båda new age-inriktade UFO-grupper.



Påskhelgen 1969 reste Carl-Axel Jonzon upp till Stockholm för överläggningar med Sten och Bjarne. Strax efter mötet intervjuades Jonzon i tidningen Nya Rekord. Av hans uttalanden ser man tydligt påverkan från Sten och Bjarnes fantastiska kontakthistorier. I intervjun kan man läsa: "Carl-Axel Jonzon påstår att organisationen har kontakt med rymdvarelser, dels per telepati, dels genom fysisk kontakt. UFO-Motala har fått meddelanden från de främmande besökarna. "I år kommer UFO-förekomsterna att öka kraftigt över Sverige, berättar Carl-Axel Jonzon. Jag behöver bara lyfta telefonluren hä r för att få ett exakt datum när det skall börja. Men tyvärr kan jag inte avslöja något mer. Det skulle betyda att kontakten avbröts." (7)



En tid efter mötet med Sten Lindgren och Bjarne Håkansson skickade Carl-Axel Jonzon ut följande uppmaning till UFO-intresserade: "Vi, UFO-Motala, har av en internationellt förgrenad organisation ombetts att i Sverige organisera ett nät av UFO-grupper för att på gemensam grund och under samordnade former arbeta för ett accepterande av fenomenet "FLYGANDE TEFAT" och för ökad förståelse av det samma. Vår åsikt är att jorden kontinuerligt besöks av främmande intelligenser, vars avsikt är att hjälpa vår civilisation att övervinna de negativa och nedbrytande krafter, som på ett för mänskligheten så ödesdigert sätt satt sin prägel på denna planet, och som nu hotar oss med undergång. För alla ansvarskännande människor med insikt om världens situation och om rymdvarelsernas ansträngningar för att åstadkomma en ny och bättre livsinriktning för jordens befolkning, måste den naturliga reaktionen bli att i största möjliga utsträckning bidraga till att påverka samhället så, att det är berett att mottaga denna hjälp till självhjälp."



Den "internationellt förgrenade organisation" som Carl-Axel Jonzon syftade på var alltså Intergalaktiska Federationen (IGF) under ledning av Sten Lindgren. Sten ansåg att Carl-Axel Jonzon var utvald av rymdbröderna att starta en riksorganisation i Sverige. UFO-Motala fick därför helhjärtat stöd av såväl IGF som ABC. I själva verket uppgick ABC i UFO-Motala sommaren 1969 och fungerade till en början som en organis atorisk grund för den kommande riksorganisationen.(8)



I en odaterad "Intern information" från ABC, våren 1969, skriver Bjarne Håkansson: "Från den 25 maj kommer verksamheten att huvudsakligen skötas av UFO-Motala... De förfrågningar m.m. som nu kommer att förmedlas av UFO-Motala är av samma viktighetsgrad som de vi tidigare har förmedlat. Vi ber dig att så långt det är dig möjligt, ge UFO-Motala din hjälp. Det arbete de kommer att påbörja är mycket viktigt!"



En tidskrift blev snart nödvändig för att kunna realisera UFO-Motalas planer och i oktober 1969 publicerades första numret av "UFO-information". Det trycktes i 30 exemplar på en enkel stencileringsmaskin. (9) Enligt presentationen i första numret skulle man i UFO-information också kunna läsa artiklar om "fysik, metafysik, ockultism, politik, religion och filosofi". På första sidan presenterades den uppdelning man gjort av Sverige i fyra sektorer - A,B,C,D - med respektive sektorledare samt Carl-Axel Jonzon som chef. Under varje sektorledare skulle byggas upp ett antal co-ordinatorer som fungerade som ledare för en grupp medlemmar. Detta var en exakt kopia av Bjarne Håkanssons organisation Association Brotherhood Contactgroup (ABC).



UFO-Motala satsade nu hårt på att finna co-ordinatorer runt om i landet. Anders Liljegren i Norrköping var en av dessa tidiga co-ordinatorer. Jan Lind, UFO-Motala förklarade i ett brev till Anders vilka planer man hade: "Tro för allt i världen inte att vi försöker upprätta någon sorts hierarki inom UFO med oss själva i toppen. Saken är snarare den att vi försöker ordna så att UFO-grupperna här i landet blir någotsånär hållfasta. Vi tänker oss det hela så, att när tillr&aum l;ckligt många grupper har startats, kan vi skriva in oss som en riksorganisation och därigenom få ännu större slagkraft." (10)



I det första numret av tidskriften kunde man också, förutom kopior av pressklipp, läsa om "FOA och de flygande tefaten", "Några telepatiska övningar enligt George Adamski" samt en "Cosmic lecture 1", undertecknad av "en kosmisk broder". Det var budskap som Bjarne Håkansson mottagit "genom telepatisk påverkan från Bröderna". (11) Denna blandning av seriösa artiklar och rymdbudskap/ockultism skulle bli kännetecknande för UFO-information under de första åren.



Riksorganisationen grundas
Efter drygt ett och ett halvt år av förarbete inbjöd UFO-Motala intresserade föreningar och enskilda till en tvådagars konferens i Motala påskhelgen 1970. På påskafton den 28 april samlades cirka 60 deltagare i Konsthallen. Representanter kom från bland annat Stockholm, Göteborg, Gävle, Vetlanda, Linköping, Norrköping, Malmö, Alingsås, Skövde och Örebro. Från Norrköping deltog Anders Liljegren, en av de få ursprungliga medlemmarna som fortfarande är aktiv inom UFO-Sverige.

Påskaftonens program inleddes av Carl-Axel Jonzon med en presentation av UFO-Motala samt planerna på ett närmare sama rbete mellan landets UFO-grupper. "Jag har sett dom! - en avgörande händelse i mitt liv", var titeln på det första föredraget som hölls av Gideon Johansson. Han redogjorde för sin närobservation i Mariannelund 1959.

Efter vidare föredrag av Alve Holmqvist, Malmö (ockulta teorier om tefatens ursprung) och Lehel Repits, Skövde (bortglömd matematik som grund för tefatens konstruktion) avslutades påskaftonens program med en frågestund där åhörarna fick tillfälle att ställa frågor till föredragshållarna.



Påskdagen inleddes av ingenjör Florent Sickenga med en presentation av de amerikanska rymdförsöken. Därefter återkom Alve Holmqvist och talade om "Människans andliga struktur" åtföljd av teologie doktor Ivar Alm som behandlade parapsykologin. Konferensen avslutades med diskussion och beslut angående formerna för samarbete UFO-grupperna emellan. Följande beslut togs:



1. En riksorganisation för UFO-föreningar bildas. Den får namnet UFO-Sverige. Uppgiften att utarbeta de organisationstekniska detaljerna tillfaller UFO-Motala.
2. Sten Lindgren, Stockholm, får i uppdrag att sammanställa en "expertgrupp" som skall bedöma UFO-rapporter. Gruppen skall bestå av "såväl tekniskt som andligt kunniga personer".
3. En grupp i Stockholm och en i Göteborg får i uppdrag att ta fram UFO-detektorer och andra mätinstrument.
4. En ännu idogare upplysningsverksamhet med bland annat föredrag, utställningar med mera skall bedrivas för att få till stånd ett "officiellt erkännande av de flygande tefatens utomjordiska ursprung".

Presskommentarerna till denna första rikskonferens var förvånansvärt vänliga med tanke på föredragens inriktning och de uttalanden som gjordes. "Motala värd för landets första UFO-konferens", skrev östgöta Correspondenten. Konservativa Norrköpings Tidningar skrev om konferensen under rubriken "Nya ungdomsgrupper bildas i Sverige för parapsykologi och flygande tefat". Nerikes Allehanda nöjde sig med lakoniska "De tar tefaten på allvar". Tyvärr saknas protokoll från denna första samt några andra tidiga riksstämmor, liksom korrespondens och övrigt föreningsmaterial från de första åren. Carl-Axel Jonzon, Jaan Noor och Jan Lind kastade eller brände stora mängder UFO-material några år senare när UFO-intresset svalnade. En stor förlust för svensk UFO-forskning.



Det första året ägnades mycket arbete åt att starta UFO-föreningar runt om i landet. På en lista tryckt i februari 1971 kunde man räkna till 27 grupper anslutna till riksorganisationen. Men få av dessa var konstituerade föreningar. Kraven för att ansluta sig som förening var att man samlat en grupp på minst tre personer. För övrigt ställdes inga särskilda krav. Ännu så länge fanns bara interimsstadgar för riksorganisationen, framtagna av UFO-Motala. Någon klar målsättning var ännu inte formulerad.

En tidig motvikt till new age-falangen inom UFO-Sverige var Anders Liljegren som redan i UFO-information nr. 6-7, augusti 1970, började spalten UFOrama. Den innehöll sammanställning och dokumentation av framförallt svenska UFO-rapporter. För att nå en internationell publik översatte Anders en del av dessa fall i den engelskspråkiga "UFO Sweden Newsletter" som gavs ut med sammanlagt fyra nummer under 1970-71.



För att minska arbetsbelastningen började UFO-Motala hösten 1970 att fördela arbetsuppgifter mellan olika grupper. UFO-Hallstahammar, under ledning av Henrik Björses, blev UFO-Sveriges första rapportcentral. En reklam- och PR-sektion inrättades i Skövde där Björn Lippold var ordförande för UFO-Skaraborg.



Den första riksstämma som övertecknad deltog i hölls på Platenskolan i Motala påskhelgen 1971. Inspirerad av Sten Lindgren och Bjarne Håkansson hade jag bildat UFO-Södertälje i november 1970. Av förklarliga skäl blev det till en början en starkt new age-influerad grupp där George Adamski var ledstjärnan. Riksstämman 1971 varade också under två dagar, 10-11 april och samlade cirka 125 deltagare. Några av föredragshållarna var Bertil Kuhleman, som berättade om den amerikanska utvecklingen på UFO-området, Leif och Lennart Johansson från Solna Astronomiska Förening visade UFO-detektorer samt Lehel Repits som även denna riksstämma gav en tekniskt invecklad beskrivning av en vimana. En återkommande gäst var också Alve Holmqvist, Malmö som visade bilder och pratade om ockultism.



Några för UFO-Sverige viktiga beslut togs på stämman: UFO-Motalas förslag till stadgar godtogs efter smärre justeringar. UFO-Motala utsågs till centralgrupp för en tvåårsperiod. Dessutom diskuterades ett "Program för UFO-Sverige" men frågan lämnades öppen tills vidare. I stadgarna formulerades UFO-Sveriges målsättning: "UFO-Sverige är en sammanslutning av ufo-engagerade som gemensamt skall verka för ett accepterande av UFO (unidentified flying objects) som en realitet och för att öka förståelsen för detta fenomen. Verksamheten skall huvudsakligen vara utåtriktad i syfte att påverka allmänheten och ansvariga myn digheter till en seriösare syn på UFO-frågan."

UFO-Sverige ville alltså i första hand satsa på information och inte forskning. Det var en närmast missionerande inställning där man redan från början ansåg sig veta svaret.



Det som på sikt vållade störst problem i samband med riksstämman var Carl-Axel Jonzons uttalanden i massmedia. Bakgrunden var två UFO-händelser 1968 och 1970. Båda var förmodade UFO-landningar där man hittade avtryck i marken. Den första inträffade i Vänga, Västergötland den 8 juni 1968 och den andra den 29 eller 30 augusti 1970 i Anten utanför Alingsås. Av en slump råkade båda observatörerna heta Johansson i efternamn och båda platserna benämndes Enebacken.

På kvällen den 10 april intervjuades Carl-Axel Jonzon i en nyhetssändning i TV2 där han tog upp dessa fall, men på ett sätt som skulle få åtskilliga ufologer att sätta kaffet i vrångstrupen. Borås Tidning refererade inslaget:
"Nu vill tefatsvännerna ha det till att ett tredje Enebacken i Västsverige snart är aktuellt i sammanhanget.
- Blir det en ny tefatslandning om ytterligare två år på det tredje Enebacken? frågade tv-reportern.
- Det ska vi räkna på, svarade hr Jonzon. Vi ska dra en triangel och se var vi hamnar. Det skulle inte förvåna oss om ägaren även till detta ställe heter Johansson...
- Vi utesluter inte möjligheten av att ett tefat ska landa på ett tredje Enebacken i Västsverige. Vi har uppmärksamheten riktad på detta och kommer att bedriva intensiva studier den närmaste tiden." (12)



Dessa spekulationer gav upphov till många negativa kommentarer bland ufologer och bidrog till att UFO-Sverige på flera håll betraktades som en oseriös organisation. Till och med åke Johansson själv som fann avtrycken vid Enebacken i Vänga protesterade: "Nu går UFO-killarna lite för långt i sina teorier. Fast jag anser personligen att fenomenen inte är något att skratta åt. De så kallade tefaten är verkligen påtagbara, vad de nu är för någonting..." (13)

Inte blev det bättre av ett annat uttalande som Carl-Axel Jonzon gjorde i samma intervju: "Reportern frågade sedan om tefaten kan betraktas som farliga. Det trodde inte ordföranden i UFO-Motala. "De bringar ett kärlekens budskap till oss. Det har vi fått veta genom människor som på ett eller annat sätt haft kontakt med de oidentifierade föremålen och deras piloter."

Det var uttalanden som dessa i massmedia samt innehållet i Carl-Axel Jonzons ledare i UFO-information som på sikt skulle skapa åtskilliga konflikter inom UFO-Sverige. Seriöst intresserade ufologer skrämdes bort av dylika tefatsmissionerande påståenden.

En av de första att lämna UFO-Sverige var Björn Lippold i UFO-Skaraborg som under 1970-71 ansvarade för UFO-Sveriges informationssektion. I en intervju i Helsingborgs Dagblad sommaren 1971 förklarar Lippold: "Det är inte många av de gamla UFO-forskarna som vill ha något att göra med UFO-Sverige, säger han. När Carl-Axel Jonzon kan på ;stå att han vet var och när nästa tefat skall landa, då har jag för min del fått nog... Jag föredrar att forska på egen hand." (14)



Så här i efterhand är det lätt att kritisera misstagen under riksorganisationens första år. Men det är samtidigt viktigt att påpeka att Carl-Axel Jonzon, under stora personliga uppoffringar, lyckades skapa en fungerande riksorganisation och därmed väsentligt bidrog till att andelen undersökta och dokumenterade UFO-fall ökade markant. För första gången i svensk UFO-historia påbörjades systematiska fältundersökningar av UFO-observationer. Utan Carl-Axel Jonzons envishet och pådrivande kraft hade sannolikt ingen riksorganisation grundats. Med den tidsanda som rådde åren 1968-70 skulle det ha varit svårt att skapa en organisation på en mera vetenskaplig grund. UFO-Sverige blev från börj an en syntes av new age-filosofi och amatörforskning.



Ett försök till demokratisering
Under de första två åren av UFO-Sveriges verksamhet bildades mängder av lokalgrupper. På den tryckta listan för januari 1972 finns 40 grupper registrerade som medlemmar. Ytterligare tio tillkom under året enligt min egen lista. Få av dessa var dock konstituerade föreningar.

De flesta kan betecknas som diskussions- och kamratgrupper. Staffan Stigsjöö, författare till tre UFO-böcker, står som ansvarig för Alingsås Ufologiska Sällskap. UFO-Häggvik, som grundats av Boris Jungkvist sommaren 1971 fanns även med. Dessutom UFO-Sundsvall under ledning av Tommy Jonsson och Loy Solli. UFO-Sundsvall hade bildats redan i januari 1971 och är idag den äldsta ännu existerande UFO-föreningen inom UFO-Sverige. En udda fågel i samlingen var UFO-Jakobsaari, en förening i Jakobstad, Finland.



Tidskriften UFO-information förbättrades både vad gäller tryck och innehåll under 1972. Flera nya medarbetare knöts till tidskriften och rapportuppföljningen ökade. Vid riksstämman i Motala påskhelgen 1972 bildades en stödfond för att förbättra UFO-Sveriges ekonomi. Men samtidigt som organisationen växte och delvis antog en mera seriös prägel framstod den ideologiska kluvenheten allt tydligare. "Bibelns heliga stad belägen inuti månen", löd rubriken på Motala Tidnings referat från riksstämman 1972. (15)

Det hänvisade till en av föredragshållarna, Raymond Andreasson, som med en förvirrad blandning av matematik och bibeltolkning kommit fram till att den heliga staden var belägen inuti månen och att himmelriket var nära. Dylika fadäser samt blandningen av new age-filosofi och allmän missnöjespolitik i Carl-Axel Jonzons ledare i UFO-information skrämde bort många seriöst UFO-intresserade och gjorde en ideologisk konfrontation oundviklig.

Anders Liljegren och undertecknad började hösten 1972 diskutera åtgärder för att komma tillrätta med problemen. Vi utarbetade ett ”Förslag till demokratisk uppbyggnad för UFO-Sverige”, vilket presenterades på planeringskonferensen i Södertälje den 25 november 1972. I korthet gick det ut på att riksorganisationen skulle ledas av en styrelse på sju personer samt satsa mer på forskning.

Något större gehör för våra synpunkter fick vi inte.
Trots det fortsatte vi engagemanget inom UFO-Sverige. Undertecknad som ansvarig för UFO-Sveriges informations- och PR-sektion och Anders Liljegren, från och med den 1 januari 1973, som ansvarig för rapportcentralen. Men missnöjet med UFO-Motalas agerande växte sig allt starkare och i början av mars 1973 tog vi beslutet att lämna UFO-Sverige och fortsätta vårt UFO-engagemang som en fri forskningsinriktad grupp under namnet Arbetsgruppen för ufologi (AFU), senare Arkivet för UFO-forskning.

På planeringskonferensen den 17 mars 1973 meddelade vi vårt avhopp. Det skapade av naturliga skäl både förvirring och undran inom UFO-Sverige som därmed förlorade både sin rapportcentral och PR-sektion i ett slag. För att det inte skulle uppstå oklarheter om motiven till vårt ställningstagande skickade vi ut en skrivelse till alla grupper – ”Varför vi lämnar UFO-Sverige-arbetet”. Skrivelsen visar att AFU starkt influerades av den fransk-amerikanske UFO-forskaren Jacques Vallée som var kritisk mot stora, byråkratiska UFO-organisationer där forskningen kom i sista hand. Några citat kan vara belysande:

”Som tidigare meddelats har vi, Anders Liljegren och Håkan Blomqvist, beslutat att lämna arbetet inom riksorganisationen UFO-Sverige. Detta har skett sedan vi funnit att våra personliga åsikter om hur UFO-problemet skall föras fram och behandlas, inte står i överensstämmelse med organisationens och främst då UFO-Motalas idéer... Under flera års tid – alltsedan organisationen bildades – har kritik riktats mot UFO-Sveriges utåtriktade information i massmedia. Kritiken har i vissa sammanhang varit onyanserad men har ändå haft ett visst berättigande... Inställningen till PR-frågorna klarläggs kanske bäst av ett citat från UFO-Sveriges planeringskonferens i Södertälje den 17/3 1973, där Carl-Axel Jonzon sade: 'Det spelar ingen roll om man pratar smörja, bara man skriker.'
... Det är ett paradoxalt faktum att vi försöker 'informera' (det vill säga övertyga) allmänheten om existensen av ett fenomen vars karaktär vi knappast bryr oss om att undersöka på djupet. UFO-rörelsen har i mångt och mycket fått karaktär av en ny frälsningsrörelse där vi med (ofta ganska klena) 'argument' försöker samla på själar som stöd för vår sak.”

Avhoppet gjorde det nödvändigt för UFO-Sverige att tydligare klargöra sin ideologi och målsättning. I UFO-information och en programskrift som publicerades 1973 formulerade Jaan Noor, UFO-Motala hur UFO-Sverige såg på frågan forskning kontra information: ”...UFO i ett första steg är mer ett attitydproblem än en fråga om ett vetenskapligt forskningsprojekt. Det gäller att skapa en positivt accepterande attityd till fenomenet, först därefter kan en forskning bli verkligt meningsfull.” (16)
Med denna ensidiga informationsideologi parad med en stor del new age-filosofi låg det nära till hands att betrakta UFO-Sverige som en närmast nyreligiös rörelse.

I Göteborg fanns sedan 1969 föreningen GICOFF som under större delen av 70-talet konkurrerade med UFO-Sverige om rapporter och massmedial uppmärksamhet. Även om det var tabu inom UFO-Sverige att ha kontakt med GICOFF samarbetade flera seriöst intresserade UFO-Sverigemedlemmar med Göteborgsföreningen och flera försök att medla mellan grupperna gjordes.

Något samgående mellan föreningarna blev det aldrig och det hade heller aldrig kunnat komma till stånd så länge UFO-Motalas värderingar styrde riksorganisationen. Ett indirekt svar på frågan om samarbete gav Sven-Olof Fredrikson i en ledare i GICOFF-information 1973: ”I framförallt USA, men även här i Europa finns människor och grupper som uppger sig studera UFO-fenomenet men som i själva verket försöker skapa en ny kvasivetenskaplig religion.” (17)

Epoken Thorvald Berthelsen
På riksstämman i Jönköping den 20 april 1974 antogs det princip- och handlingsprogram som utarbetats av Jaan Noor. Därmed var målsättningen klarlagd – att skapa en stark folkrörelse som genom information och påtryckningar på myndigheter skulle få politiskt ansvariga att satsa på UFO-forskning.

Den nya kraft inom UFO-Sverige som starkast kom att realisera målsättningen var processtekniker Thorvald Berthelsen från Köping. Han grundade Köpings UFO-förening i mars 1973 och kom snart att satsa hårt på PR-aktiviteter av olika slag. Föreningen arbetade fram en stillfilm om UFO-problemet som hyrdes ut till skolor och föreningar över hela landet. Filmen användes också av UFO-Sveriges lokalgrupper och ingick i ett antal informationspaket.

Stor betydelse för UFO-Sveriges utveckling fick den informationskampanj som Thorvald Berthelsen genomförde under perioden 10 november till 15 december 1975. Under dessa fem hektiska veckor ordnades informationskvällar på 22 olika platser i landet med stöd från Studiefrämjandet.
Köpingsgruppen reste över 200 mil under perioden och man räknar med att sammanlagt 2.820 personer såg UFO-Sveriges stillfilm. Orter som besöktes var bland annat Grängesberg, Skövde, Karlstad, Sala, Gävle, och Sundsvall. Ofta var lokalerna fullpackade till bristningsgränsen. Rekordet nåddes i Grängesberg med 310 åhörare. Evenemangen uppmärksammades både i press och lokalradio. (18)

En andra etapp informationsaftnar genomfördes under perioden 3 februari till 23 mars 1976. Då besöktes 12 platser i landet. Medarrangör var Studiefrämjandet, Studieförbundet Vuxenskolan och TBV. Ofta följdes informationsaftnarna upp av studiecirklar i de olika bildningsförbunden. Studiecirklarna resulterade i flera fall till att föreningar bildades på orten. Så skedde exempelvis i Sala, Nyköping, Enköping, Karlskoga och Gävle. Överhuvudtaget var 1976 ett år då flera starka och livaktiga UFO-Sverigegrupper startades.

Förutom föreningar på tidigare nämnda orter grundades samma år Stockholms UFO-förening, Kiruna Tvärvetenskapliga Förening, Ludvika UFO-förening och Bärke UFO-förening som 1978 gick samman till Västerbergslagens UFO-förening. Samtidigt med denna utveckling gjordes en viss sanering av lokalgrupper som var mer eller mindre avsomnade. Vid slutet av 1976 fanns 24 föreningar anslutna till UFO-Sverige.

Med Thorvald Berthelsens glödande engagemang för UFO-Sverige blev det naturligt för Köpings UFO-förening att överta rollen som centralgrupp. Det skedde vid riksstämman i Västerås den 20 mars 1976, vilken också arrangerades av Köpingsgruppen. Stämman blev en publikframgång med närmare 400 åhörare och föredragshållare som Henry Svensson, Anders Palm och Jan Fjellander.

UFO-Sveriges kansli fortsatte att vara Lagmannsberga Brunnsgård utanför Skänninge dit Carl-Axel Jonzon flyttat. Han fortsatte också att skriva ledarna i UFO-information trots att det rimligtvis borde tillfallit Thorvald Berthelsen som ordförande för riksorganisationen.

Än mindre lyckat ur demokratisk synvinkel var att Carl-Axel Jonzon cirka en vecka efter riksstämman 1976 bildade ”Föreningen UFO-information”. Som medlemmar räknades alla prenumeranter på riksorganisationens tidskrift. Resultatet blev att Motalagruppen behöll den reella makten i UFO-Sverige i och med det stora antal mandat man fick på kommande riksstämmor genom alla (ovetande) medlemmar.

Detta tveksamma förfaringssätt godkändes dock av Köpingsgruppen. Man såg det som viktigast att tidskriften ändå kom ut. (19) Det blev inte allmänt känt förrän senare och Föreningen UFO-information finns inte med som lokalgrupp på listan över medlemsgrupper som publicerades i december 1977. (20)

Köpingsgruppen med Thorvald Berthelsen, Ingvar Damm och Karl-Olov Pettersson i ledningen fick UFO-Sverige att växa, inte bara vad gäller antalet medlemmar utan också kvalitativt. En strävan att bli mera seriösa framgår av centralgruppens verksamhetsberättelse för 1976 där man påpekar vikten av att "... ta klart avstånd från fantaster och okritiskt troende, vilka tidigare dragit ett löjets skimmer över UFO-frågan." I och med att Köpings UFO-förening blev centralgrupp tog man också över rapportcentralen. En larmtelefon installerades hos Berthelsen som sedan skötte kontakten med alla fältforskare runt om i landet. Dessutom skrev han spalten "Har det hänt nå't" i UFO-information.

Berthelsen blev mera kritisk med tiden. Han tog även med uppklarade fall i sin spalt och såg tidigt problemet med ryska raketuppskjutningar som spökat i svenska UFO-rapporter under flera år.Berthelsen insåg att man måste förbättra kvalitén på rapportundersökningarna. Som ett led i denna strävan startade Köpingsgruppen veckoslutskurser för fältforskare (numera benämnda fältundersökare) på Lersätersgården strax utanför det lilla brukssamhället Kolsva vid Mälarens västra ände.

Lersätersgården hade 30 bäddar fördelade på fem rum och ligger i naturskön omgivning nära Lundbysjön. Den första kursen hölls den 24 och 25 september 1977 med inte mindre än 73 deltagare. Kursen koncentrerades på misstolkningar av kända fenomen. En höjdpunkt var när två personer från försvaret demonstrerade lysgranater och fallskärmsbloss samt också körde in med ett flygplan på låg höjd för att visa hur landningsstrålkastare och positionsljus ser ut i mörker. Pressen skrev seriöst om kursen med rubriker som "Nu skall utredare specialutbildas: falska UFOn sänds upp vid Lersäter". (21)

Dessa kurser har sedan återkommit varje år och har också utvecklats till trivsamma träffar för UFO-intresserade. Lersätersandan blev snart ett begrepp.

Den 24 februari 1978 hade Steven Spielbergs film "Närkontakt av tredje graden" Europapremiär på biografen Astoria i Stockholm. 1978 skulle också bli UFO-Sveriges mest PR-intensiva år hittills. I samband med filmen satsade man hårt på reklam för riksorganisationen och lyckades få till stånd ett fint samarbete med filmbolaget Warner-Columbia. Information om UFO-Sverige trycktes i filmbolagets stora broschyr. UFO-Sveriges centralgrupp fick en förhandsvisning av filmen som sedan recencerades i hänförda ordalag av Thorvald Berthelsen. I UFO-information spekulerar han om att detta måste vara styrt av "någon".

I recensionen säger Berthelsen: "Vad Steven Spielbergs 'Närkontakt av tredje graden' briljant dramatiserar och porträtterar på ett mänskligt sätt, är den redan förebådade ankomsten av 'de nya gudarna', och för dem som tänker längs dessa linjer - kanske själva återuppståndelsen. Det är det som gör filmen först laddad, sedan extatisk... som att skåda ljuset. Det hemliga greppet i filmen är, när man inser att människorasen är på väg att ta steget upp till n& auml;sta nivå. Det är detta frö, som bringar dem som ser den i extas. Vi är alla inne i Vattumannens tidsålder." (22)


För riksstämman den 18 mars 1978 hyrdes Folkets hus i Stockholm och man lyckades med konststycket att sälja slut på alla biljetter flera dagar före stämman. Med en rekordpublik på över 1.300 personer blev det UFO-Sveriges mest välbesökta riksstämma genom tiderna. Evenemanget bevakades av ett stort antal tidningar och fylliga inslag förekom även i Dagens eko och teves Rapport. För tredje året i följd valdes Köpings UFO-förening till centralgrupp.

Sommaren 1978 var det dags för nästa stora PR-engagemang, en UFO-utställning på Köpings museum. Köpings kommun satsade drygt 7.000 kronor på annonsering och affischer och Köpings UFO-förening bidrog med arbetstimmar och övriga omkostnader. Utställningen blev en väldig succé och fortsatte sedan under flera somrar. över 10.000 personer besökte utställningen sommaren 1978.

Många minns säkert det "flygande tefat" som stod på Ikeas parkeringsplats, väl synligt från E4:an. Tefatet var 5,5 meter i diameter och vägde 250 kilo. Det lockade många semesterfirare till museet. Samma sommar arrangerade mycket aktiva UFO-Nyköping "Svensk UFO 78". Från 9 till 14 juli anordnade man varje dag visning av UFO-Sveriges stillfilm samt två föredrag.

Några av talarna var Reinhold Carlerby, Carl-Anton Mattsson, Jan Fjellander samt Kolbjörn Stenödegård från Norsk UFO-Center. Arrangemanget blev en PR-mässig succé för Nyköpingsföreningen trots att man fick täcka en ekonomisk förlust på cirka 1.000 kronor.



I december 1977 hade UFO-Sverige börjat utge "Intern UFO-Sverigeinformation", en mindre tidskrift enbart för aktiva inom riksorganisationen. Redaktörer var Mats Nilsson och Håkan Ekstrand från Sala Amatörförening för Tvärvetenskap (numera Sala UFO-förening). Tidskriften syftade till att informera om vad som hände inom UFO-Sverige, men var också tänkt att vara ett debattforum där man kunde vara mera öppen än i UFO-information. Det var i Intern UFO-Sverigeinformation som Thorvald Berthelsen öppet började diskutera sin orimliga arbetsbörda, något som delvis var en följd av den våldsamma PR-satsningen 1978.



Förutom alla föredrag, intervjuer och skrivande fick Berthelsen hösten 1978 cirka 40 telefonsamtal per dygn. Han tvingades införa en telefontid mellan 08.00 och 09.00 vardagar. (23) Denna omänskliga arbetsinsats samt växande konflikter med Motalagruppen skulle på sikt leda till att UFO-Sverige förändrades i grunden.



Kris och utveckling
Under tre veckor i februari-mars 1979 anordnades på Tekniska museet i Stockholm en utställning med temat rymden, amatörastronomi och UFO. Stockholms UFO-förening med Christer Nordin i spetsen stod för de praktiska arrangemangen i UFO-delen. Museiansvariga var till en början tveksamma till att inkludera UFO men utställningen slog mycket väl ut och besöktes av 12.900 personer under tre veckor.

Stockholms UFO-förening anordnade även två mycket välbesökta temakvällar med debatt. I slutdebatten den 9 mars deltog bland andra professor Lars-Olov Lodén och docent Göran Henriksson från Uppsala observatorium, docent Eskil Block, framtidsforskare på FOA, journalisten Eugen Semitjov samt från UFO-Sverige Thorvald Berthelsen och Bjarne Håkansson.

UFO-Sveriges riksstämma 1979 avhölls den 7 april i Folkets hus i Köping. Thorvald Berthelsen var vid det här laget ganska slutkörd och avsade sig ordförandeskapet. Sala Amatörförening för Tvärvetenskap valdes till ny centralgrupp. Den nya centralgruppen bestod av Karl-Olov Pettersson, Köping, Birgitta Andersson och Jörgen Granlie från Enköping samt Mats Nilsson och Håkan Ekstrand från Sala.

I praktiken hade man därmed givit upp tanken på centralgrupp från en ort. I och med att de ansvariga kom från olika föreningar var man mera att likna vid en styrelse även om benämningen centralgrupp hängde med några år till.

Till ordförande för UFO-Sverige valdes 27-åriga Birgitta Andersson, sedan 1976 sekreterare i Enköpings UFO-förening. Birgitta betecknar själv i dag detta som en ”tillfällig lösning”. Hon tillfrågades av Berthelsen om hon ville stå med sitt namn som ordförande för ett år eftersom ingen annan erbjudit sig att ta över ordförandeposten. (24)

Turbulens uppstod vid den interna delen av riksstämman. Bernt Berglund från Västerbergslagens UFO-förening ställde en fråga angående redovisningen av de tusentals kronor som förts över till tidskriften UFO-information. Frågan fick Carl-Axel Jonzon att härskna till och han förklarade att det var ingenting som Berglund hade med att göra.

Berglund ansåg svaret oacceptabelt och efter diverse dispyter tågade Västerbergslagens UFO-förenings representanter demonstrativt ut från mötet och reste hem. Resultatet blev att Västerbergslagens UFO-förening lämnade UFO-Sverige men återkom som medlem 1981.

Mellan 2 maj och 2 september 1979 visades för andra sommaren i rad UFO Expo på Köpings museum. Den tidigare succén gjorde att Köpings kommun satsade tusentals kronor på förbättringar av utställningen samt utökade utställningstiden till fyra månader.

UFO Expo och Thorvald Berthelsen fick stor genomslagskraft i massmedia vilket resulterade i att Carl-Axel Jonzon kände sig åsidosatt. I augusti for Jonzon upp till Köpings museum utan att meddela Köpingsgruppen. Han kritiserade museipersonalen för att de framhävde Köpings UFO-förening och förklarade att det var han som bildat UFO-Sverige. Alla intresserade skulle hänvisas till Skänninge.

Konflikten mellan Carl-Axel Jonzon och Thorvald Berthelsen var därmed ett faktum. "Varför denna kampanj bakom ryggen på oss?", undrar Berthelsen i ett bittert brev till Jonzon. Han meddelar också att han drar sig ur alla offentliga framträdanden i fortsättningen och att hem och familj blivit lidande på grund av verksamheten. (25)

Carl-Axel Jonzon lanserade hösten 1979 Falu UFO-förenings ordförande Niels Nielsen som ”Vår man på väg”. (26) Han skulle på heltid resa runt i landet, hålla föredrag och marknadsföra UFO-Sverige. Nielsen skulle leva på entréavgifter och ekonomiskt stöd från lokalföreningar. Mat och husrum skulle han få av medlemmar i UFO-Sverige.

Problemet var bara att detta aldrig godkänts av UFO-Sveriges centralgrupp. Carl-Axel Jonzon förde trots det fram det som en nyhet i UFO-information. När Nielsen inte fick de pengar och det stöd han begärde av UFO-Sverige skrev han flera hätska hatbrev till olika personer. Nielsen påstod att Thorvald Berthelsen förstört riksorganisationen. Vid ett tillfälle hyrde han en lokal i UFO-Sveriges namn. Centralgruppen vägrade av naturliga skäl att betala och ärendet gick till Hedemora tingsrätt där målet senare avskrevs.

Den 9 februari 1980 sammankallade centralgruppen ett möte i Enköping med Niels Nielsen och Carl-Axel Jonzon. Mötet var ett försök att rensa luften och få till stånd ett bättre samarbete men det resulterade istället i fyra timmar hård konfrontation med ömsesidiga anklagelser.

Kulmen på denna långdragna konflikt nåddes vid riksstämman i Enköping den 22 mars 1980. Owe Lewitzki, ordförande för UFO-Center Karlskoga, hade upptäckt den odemokratiska mandatfördelningen mellan lokalgrupperna.
I en motion till riksstämman skriver han: ”Hur många av UFO-Sveriges medlemmar vet för övrigt om, att det existerar en förening inom organisationen, som heter UFO-information. Hur många är medvetna om det faktum, att vi som prenumeranter är medlemsanslutna i två föreningar: Föreningen UFO-information samt Riksorganisationen UFO-Sverige. Och hur många är medvetna om att de i tvistefrågor, i och med detta förfarande, i princip indirekt (genom röstombud) kan lägga 'sin röst' både för och emot på samma gång!?!

Synnerligen reglementsvidrigt, skulle man kunna säga. Detta innebär ju, som var och en torde förstå, ett rent odemokratiskt förfarande, i och med att Carl-Axel Jonzon som ensam person med dessa röstmandat kan rösta ned nästan samtliga föreningsombud. Han behöver bara värva några få ombud för sin linje... UFO-Center Karlskoga uppmanar riksstämman att omedelbart upphäva dessa Carl-Axel Jonzons mandat.”

Mandatfördelningen var en viktig demokratisk principfråga för UFO-Sverige. Vid riksstämman 1979 hade Föreningen UFO-information tilldelats 22 mandat medan övriga 22 lokalföreningar fick dela på 26 mandat. Carl-Axel Jonzon behövde alltså bara ha några få gruppers stöd för att få igenom sin linje.

På riksstämman 1980 deltog inte Carl-Axel Jonzon själv utan skickade ett ombud. Man begärde att Lewitzkis motion skulle lyftas bort från dagordningen. Istället biföll stämman motionen med stor majoritet. Föreningen UFO-informations ombud meddelade då att man med omedelbar verkan utträdde ur riksorganisationen. Falu UFO-förening (Niels Nielsen) samt UFO-Syd följde Föreningen UFO-informations exempel. Ombuden från dessa lokalgrupper lämnade demonstrativt mötessalen under förhandlingarnas gång.

En vattendelare
Detta blev en vattendelare för UFO-Sverige. Det stod klart för de flesta att Carl-Axel Jonzon blivit mera en belastning än en tillgång för riksorganisationen. Han ansåg sig mer eller mindre äga tidskriften UFO-information och vägrade efter avhoppet att släppa ifrån sig både rapport- och medlemsregister trots att det rätteligen tillhörde UFO-Sverige.

Christer Nordin, Stockholms UFO-förening, som valts till ny ordförande för UFO-Sverige, skrev ett brev till Carl-Axel Jonzon med begäran att rapportmaterialet skulle överlämnas till sin rättmätiga ägare. Jonzon svarade med att begära 20.000 kronor för materialet. Detta trots att tiotusentals kronor under åren avsatts från UFO-Sveriges stödfond till annonsering och marknadsföring av UFO-information. (27)

Carl-Anton Mattsson, UFO-Nyköping, lyckades dock förhandla med Jonzon och rapporterna överlämnades till slut utan kostnad. Däremot släpptes aldrig medlemsregistret.

Efter avhoppet fortsatte Carl-Axel Jonzon med tidskriften UFO-information. I en ledare, ”Därför lämnar jag UFO-Sverige”, förklarade han: ”När jag startade UFO-Motala och senare Riksorganisationen UFO-Sverige hade jag en målsättning och har så fortfarande. Detta till skillnad från många andra, som mest för personlig vinnings skull river och sliter i UFO-frågan i ena eller andra riktningen. Min målsättning är och förblir den att med hjälp av UFO-saken öppna människors syn på sig själva och tingen runt omkring för att de på så sätt skall kunna hjälpa sig själva och andra till ett mera livsvänligt samhälle att leva i.” (28)

Denna ganska luddiga förklaring gav inget svar i sakfrågan som bland annat gällde demokratin i UFO-Sverige. Den visar, vilket stod klart sedan tidigare, att Carl-Axel Jonzon såg UFO-Sverige som ett medel att försöka skapa en bättre värld med rymdmänniskornas hjälp.

Det var inte frågan om att finna lösningen på UFO-gåtan. Detta blev alltmer uppenbart i de artiklar han skrev för UFO-information efter avhoppet. De handlar till stor del om ockultism, religion och new age. Men Jonzon hade egentligen redan från början förkastat vetenskaplig forskning som ett medel att lösa UFO-problemet.

I en ledare ”Svaret på UFO-gåtan” i UFO-information 1978 skriver han: ”Rådet jag kan ge, har jag gett tidigare också. Det blir fortfarande: Sök inom dig själv, ty där har du lösningen till det mesta och kanske även till problemet UFO.” (29) Med det svaret visar Carl-Axel Jonzon att han valt mystikens och ockultismens väg i motsats till vetenskapens arbetssätt. I början av 1986 avslutade Jonzon sin långa väg som redaktör för UFO-information. Tidskriften övertogs av Kjell Thörnlund i Linköping, som sedan fortsatt utgivningen.

I och med riksstämman 1980 stod UFO-Sverige utan vare sig tidskrift eller medlemsregister. Centralgruppen i Sala fick ett tungt arbete med att reorganisera verksamheten. Christer Nordin fick som ny ordförande för UFO-Sverige ett verkligt elddop redan från början.

Håkan Ekstrand åtog sig uppdraget som ansvarig utgivare för riksorganisationens nya tidskrift som döptes till UFO-Sverige-aktuellt (från 1984 UFO-Aktuellt). Om denna utmaning berättar Håkan Ekstrand: ”När det sedan gällde UFO-Aktuellt så hade jag inte en aning om hur man gör en tidning på traditionellt sätt. Jag gick in till Salatryckeriet och gick fram till chefen och frågade: Hej, jag skulle starta en tidning. Hur gör man? Han berättade senare att han undrade vad jag var för en underlig typ. Men vi fick ett väldigt bra samarbete sedan.” (30)

Första numret av UFO-Sverige-aktuellt utkom sommaren 1980. Den fick fin respons och med hjälp av framförallt Carl-Anton Matsson och andra frivilliga insatser från flera UFO-föreningar kunde ett nytt medlemsregister byggas upp.

Eldsjälen Thorvald Berthelsen lämnade UFO-arenan våren 1980. Han avgick även som ordförande för Köpings UFO-förening. Berthelsen fick betala ett högt pris för sitt engagemang med bland annat skilsmässa som följd. Han hade utvecklat UFO-Sverige till en alltmer seriös organisation. Därför förvånades många när han efter en tid dök upp med det nya namnet Bevan Berthelsen. Ett namn han fått i och med inträdet i Subud, en österländsk nyreligiös grupp som har sina rötter i sufismen (islamisk mystik). Som en lustig anmärkning kan nämnas att Ifologiska Sällskapets första ordförande kapten C.A. Liljencrantz var svensk representant för Subud.

UFO-Sveriges rapportcentral flyttades i början av 1980 till Stig Aggestad i Eskilstuna. Aggestad hade trots en svår CP-skada engagerat sig flitigt i UFO-debatten under 1970-talet och skrivit åtskilliga artiklar för tidningen Folket.
Att handha UFO-Sveriges rapportcentral kunde vara en slitsam syssla, intygar Aggestad i en intervju 1985: ”Första halvåret var det lindrigt, enormt lindrigt, och jag tyckte att det här var ju ingenting. Men det fick jag snart äta upp, för hösten 1980 och vintern 1981 var det snudd på kris. Då ringde telefonen dygnet runt. Jag blev faktiskt lite skärrad till slut och fick en rejäl näsblödning ett par tre dagar, så det var bara att ge sig av till akuten. Det blev för lite sömn och blodtrycket gick upp.” (31)

UFO-Expo i Köping visades även sommaren 1980 och fortsatte till 1984 då tidsbrist stoppade vidare arbete med utställningen. ”Svensk UFO-80” var ett arrangemang under veckan 30 juni till 5 juli 1980 i Västerås. Det var föredrag och filmvisningar anordnade av den numera nedlagda Västerås Tvärvetenskapliga förening. Trots 25.000 i bidrag från Västerås kulturnämnd gick arrangemanget med flera tusen kronor i förlust.

En lyckad och välbesökt utställning som UFO-Sverige deltog i hette ”Rymdfrimärken”. Den visades på Postmuseum i Stockholm 26 september till 9 november 1980. UFO-Sverige stod för en utställningsdel med rubriken ”UFO - fantasi eller verklighet”. En informationskväll om UFO arrangerades också av Postmuseum, där Christer Nordin berättade inför ett hundratal åhörare. Över tio tusen personer såg denna utställning, vilket enligt museets utställningschef Kurt Hedman var den högsta besökssiffra man haft under liknande tidsperiod.

Forskningsprojekt i osäker färdriktning
1980-talets UFO-Sverige gick ut med helt nya förutsättningar än tidigare. Nu fanns ett tjugotal mer eller mindre aktiva lokalgrupper. Verksamheten hade som helhet blivit seriösare även om en del new age-bagage fortfarande släpade med. Ändå märktes en osäkerhet om färdriktning och ideologi.

Allra tydligast såg man det i bristen på ledarartiklar i UFO-Aktuellt. Som ledare togs in blandat material från olika skribenter. Detta gjorde att UFO-Sveriges målinriktning och ideologi blev diffus. Officiellt bekände man sig till den gamla informationsideologin där UFO betraktades mycket som en attitydfråga. Men behovet av en mera kritisk, förutsättningslös forskning gjorde sig alltmer påmind. Inte minst genom den kritik som AFU ständigt levererade mot UFO-Sverige för den ensidiga informationsinriktningen.

Den ideologiska osäkerheten märktes också i försöket att samarbeta med Föreningen för Psykobiofysik. Denna förening bildades i Stockholm 1975 av ett antal personer med intresse för parapsykologisk forskning. Ledande var Jan Fjellander, Göran Brusewitz och Tony Eckhardt, som alla tidigare sysslat med UFO. Jan Fjellander var också aktiv inom UFO-Sverige, framför allt som livfull föredragshållare. 1983 gjordes ett försök till samarbete mellan organisationerna.

I en ledare i UFO-Sverige-aktuellt undetecknad av Christer Nordin, Jan Fjellander och Håkan Ekstrand presenterades idén:
”Vår erfarenhet av UFO-fenomenen är att vi kraftigt måste bredda vårt intresseområde och inte enbart syssla med sådant som så att säga är typiskt UFO-relaterade fenomen. När och om vi någonsin kommer att förstå UFO-gåtan så kommer med största säkerhet resultatet också vara att vi måste omvärdera mycket av vår så kallade kunskap om den så kallade verkligheten...
Vår ambition på redaktionen på tidningen är att göra en attraktiv utåtriktad tidning som vänder sig till en bred allmänhet med information, spekulation och forskning kring vetenskapliga gåtor som tyder på att mänskligheten är på väg att upptäcka fullständigt revolutionerande nya sidor av verkligheten. Med denna ambition har det etablerats ett nära samarbete mellan UFO-Sverige och Föreningen för Psykobiofysik. Vi hoppas att detta samarbete redan nu märks på tidningens innehåll och utformning.” (32)

Samarbetet visade sig snart vara ett misstag och det avbröts 1985. Den officiella förklaringen var att Föreningen för Psykobiofysik inte fullgjort sina ekonomiska åtaganden. Men det var bara en del av sanningen. Redan i början av 1984 riktades skarp kritik mot UFO-Sverige-aktuellt för att den innehöll för lite UFO-artiklar. Istället fick man läsa om voodoo, telefonsamtal från döda, spiritism med mera.

Kanske skulle detta spegla den nya ”tvärvetenskapliga” linjen. En tid blev det också populärt bland UFO-Sveriges lokalgrupper att kalla sig ”tvärvetenskaplig förening” istället för UFO-förening. Egentligen blev det en form av ”tvärockultism”, som Anders Liljegren skämtsamt kallade det. Psykobiofysiken och ”tvärvetenskapen” i UFO-Sverige blev mest en inkörsport för diverse ockultister och new age-mystiker som ville få sin världsbild bekräftad genom tal om nya dimensioner och parallella världar.
Första hälften av 1980-talet lade UFO-Sverige-medlemmar ner ett stort arbete på Projekt URD (UFO Rapporterings- och Datasystem). URD växte ursprunglingen fram ur Sten Lindgrens grupp Intergalaktiska Federationen (IGF) i Stockholm.

1973 genomgick IGF en slags metamorfos och bytte namn till Arbetsgruppen för UFO-identifiering. Målsättningen för gruppen var att finna ett vetenskapligt hållbart svar på den ganska underligt ställda frågan ”Finns där något?”. För att komma fram till svaret bildade man en samverkansgrupp mellan UFO-intresserade i Sverige ”Projekt URD” (UFO Rapporterings- och Datasystem).

Från början var flera svenska UFO-föreningar med men efterhand drevs verksamheten huvudsakligen av Sten Lindgren, Bjarne Håkansson och Bertil Kuhleman. Genom att lägga svenska UFO-rapporter på data och statistiskt bearbeta dessa hoppades man kunna visa att ”där finns något”. Ett formulär togs fram för kodning av UFO-rapporter och en handbok för kodifierare utarbetades. Bertil Kuhleman presenterade projektet på ett flertal UFO-kongresser utomlands.

UFO-Sverige var från början mycket kritiskt till URD. Den kritiken sammanfattades bäst i en resumé från UFO-Sveriges planeringskonferens i Lersäter den 31 maj 1980:

”Under cirka ett år har URD (UFO Rapport & Data) upprepade gånger fört fram förslag om samarbete med UFO-Sverige. Redan vid första förfrågningen, där URD lovade UFO-Sverige guld och gröna skogar (bland annat tillgång till hemliga arkiv på FOA!! Att det fanns 12 insatsberedda forskare!) ställde dåvarande centralgrupp ett antal frågor (bland annat vilka hemliga arkiv?? Vilka insatsberedda forskare??) Sammanlagt ett 10-tal frågor som ovillkorligen måste besvaras innan fortsatta diskussioner kunde äga rum. Något sådant svar har dock ej influtit och på grund härav anser UFO-Sverige denna fråga slutdiskuterad.
Genom åren har varje ny centralgrupps ordförande fått samma förslag, man har vädrat morgonluft från URD`s sida, sett en chans att få vara med och ta del av UFO-Sveriges material.
Frågan om ett eventuellt samarbete med Projekt URD behandlades vid 1975 års riksstämma, där ett enhälligt beslut togs, att något samarbete med URD inte var aktuellt. Förhållandet är detsamma idag. Istället arbetar krafter inom UFO-Sverige med att utarbeta ett eget datasystem.” (33)

URD:s intensiva lobbying fick dock UFO-Sverige att ändra inställning. I augusti 1982 valdes Arbetsgruppen för UFO-identifiering in som lokalgrupp i UFO-Sverige. Sten Lindgren, Bjarne Håkansson och Bertil Kuhleman presenterade URD på UFO-Sveriges planeringskonferens hösten 1982 och den 5 december beslutade centralgruppen att URD skulle få kodifiera och behandla rapporter från UFO-Sveriges arkiv.

Åren 1982–84 gick många av UFO-Sveriges fältundersökare så kallade kodifieringskurser. Ett stort arbete las ner för att URD skulle uppnå de 1.000 rapporter som krävdes för en statistiskt ”säker” analys. Den tidigare URD-databasen innehöll endast cirka 250 fall.

När målet var uppnått skickades den 5 mars 1985 resultatet till konungen och drottningen, försvarsutskottet, statsrådet Ingvar Carlsson samt Kungl. vetenskapsakademien. Rubriken löd: ”UFO – okända, men verkliga fenomen?” I ett följebrev konstaterades att frågan ”Finns där något” nu kunde besvaras med ja.

Något intresse från myndigheter eller forskare visades inte. I ett odaterat brev till UFO-Sverige skriver en mycket besviken Sten Lindgren: ”Responsen från denna distribution har varit synnerligen mager – resultaten av de statistiska analyserna har inte publicerats någonstans; härigenom har materialet 'tigits ihjäl' och en konstruktiv debatt uteblivit. Projekt URD har nu tills vidare 'lagts i malpåse'.” (34)

Med större kunskap om URD:s bakgrund och vetenskapliga svagheter hade UFO-Sverige sannolikt aldrig givit sig in i projektet. Håkan Ekstrand förklarade senare i en intervju: ”Det lät ju väldigt bra i början. De var duktiga, Sten och Bertil, på att presentera sitt material och sina visioner. Vi gick kodifieringskurser flera i styrelsen. Men sedan hände ingenting mer. Det var en lärdom, ett misstag som man får ta. Det var för trögt. Och så tyckte jag att Bertil Kuhleman var alltför mycket av manschettufolog. Han bestämde mycket men hade inte satt på sig ett par stövlar och gått ut på fältet. Det var något som irriterade mig. Han hade svaret på allt utan att ha gått utanför dörren. Vi fick aldrig fram någon substans ur det här systemet.” (35)

Vad UFO-Sveriges centralgrupp inte visste var att Sten Lindgren egentligen ansåg att Projekt URD var ett uppdrag från rymdmänniskorna som han erhållit genom en av sina ”kontaktmän” i Stockholm. Men kontaktmannen var bara en vanlig svensk UFO-intresserad som givit Sten en idé om ett möjligt projekt. Sten trodde dock att mannen var rymdmänniska eller i kontakt med ”rymdbröderna”, därför accepterade han det som mer eller mindre en order ”från ovan”.

URD misslyckades av flera skäl. Rapportformuläret var för ambitiöst och krångligt med närmare 200 parametrar som skulle kodifieras för varje fall. Det fanns ingen egentlig kvalitetsbedömning av rapporterna. Åtskilligt av satellitstörtningar och ryska raketuppskjutningar kom med. Dessutom saknades psykologiska och sociologiska data i stor utsträckning.

UFO-Sveriges fältundersökare hade naturligtvis hoppats att kunna få nytta av databasen. Men med hänvisning till Datainspektionen avvisade URD alla förfrågningar om uttag av data, vilket efterhand skarpt kritiserades från UFO-Sverige.

Problemet hade kunnat lösas om viljan funnits, men redan 1974 hade Bjarne Håkansson förklarat för Anders Liljegren att URD var ett projekt för vetenskapsmän, inte en service till ufologer. (36)

Denna märkliga övertro på ”vetenskapsmän” kontrasterade skarpt mot Stens, Bjarnes och Bertils nyreligiösa inställning till UFO-frågan. De var alla tre ockultister som ville få sin tro bekräftad av vetenskapen. Anders Liljegren gav redan 1973 en mycket insiktsfull karakteristik av denna typ av ufologer som i citatet går under benämningen ”informationsideologer”:

”Informationsideologerna vill se snabba, stora resultat i form av officiella utredningar som en gång för alla skall visa att de själva haft rätt, det vill säga att UFO:s är farkoster från andligt högtstående kulturer i världsrymden som är här för att, likt sagans féer, hjälpa oss med våra problem. När 'info-ideologerna' inte får den uppmärksamhet och de resultat de pockar på, vänder de (i sämsta fall) tjurigt ryggen åt den 'forskning' de borde stödja, och ger sig ut på obestämda stigar utan mål eller delmål.” (37)

Projekt URD misslyckades av vid det här laget ganska självklara orsaker. Sten Lindgren övergick till att återigen missionera om rymdbröderna och Bertil Kuhleman kastade sig med liv och lust in i new age-rörelsen som föreläsare.

Hessdalenprojektet
UFO-Sveriges mest imponerande forskningsinsats under 80-talet var onekligen Hessdalenprojektet. I slutet av 1981 inträffade en dramatisk ökning av antalet UFO-observationer i en dal, Hessdalen, strax norr om Röros i den norska fjällvärlden. Det unika var att UFO-vågen fortsatte år efter år.

Våren 1982 informerade Leif Havik, UFO-Norge, om observationerna vid UFO-Sveriges kurs för fältundersökare. Den 3 juni 1983 sammanträffade representanter för UFO-Sverige och UFO-Norge i Sälen för att diskutera frågan. Resultatet blev "Projekt Hessdalen", där även Föreningen för Psykobiofysik deltog. I projektkommittén ingick Odd-Gunnar Röed, Erling Strand och Leif Havik från UFO-Norge, Håkan Ekstrand, UFO-Sverige samt Jan Fjellander, Föreningen för Psykobiofysik.

Efter en omfattande planering kunde man starta det praktiska arbetet den 10 februari 1984. Högkvarteret i Hessdalen var en husvagn som tjänstgjorde som sambandscentral. I den fanns mätinstrument som radar, spektrumanalysator, fältstyrkemätare för magnetfält samt en seismograf. Observatörsposter med dygnet-runt-bevakning fanns på flera platser. Personerna vid posterna var utrustade med kameror och kommunikationsradio.

Flera observationer och instrumentuella registreringar gjordes under projektets gång. Så även under det andra "Projekt Hessdalen" som utfördes 14 januari till 10 februari 1985. En slutrapport om Hessdalenprojektet sammanställdes av Erling Strand. Den publicerades senare i Leif Haviks bok "UFO-fenomenet – kan det umulige vaere mulig?" (38)

Kräftgång och konkurrens
UFO-Nyköping har ända sedan starten 1976 varit en mycket aktiv förening. 1985 bildade Carl-Anton Mattsson och Dan Mattsson ”Nyköpings Tvärvetenskapliga Bokförening” (NTB), ett förlag fristående från UFO-Sverige. Genom ett ihärdigt förhandlingsarbete med Edith Nicolaisen, Helsingborg, lyckades Carl-Anton få överta förlaget Parthenon, inklusive Nicolaisens stora samling böcker, tidskrifter, korrespondens, foton med mera.
I november 1985 for Carl-Anton Mattsson och undertecknad till Helsingborg för att hämta lådor fulla med UFO-material, av stort värde för framtida forskning om UFO-rörelsen.

I maj 1986 valde Arkivet för UFO-forskning att gå med i UFO-Sverige. Organisationerna var nu ideologiskt närmare varandra än under 70-talet. Det innebar med tiden att AFU i praktiken blev riksorganisationens bibliotek och arkiv. Det innebar också att UFO-Sverige med förtroende kunde låta AFU ta hand om Parthenonsamlingen.

Hösten 1987 arbetade Bernt Berglund, Västerbergslagens UFO-förening, fram ett nytt och förbättrat stadgeförslag för UFO-Sverige. Det antogs på riksstämman i Kramfors den 14 juni 1987. 6–12 januari 1987 genomförde Västerbergslagens UFO-förening ett eget "Hessdalenprojekt" i Dalarna. Orsaken var den våg av UFO-rapporter som drabbade Dalarna 1985–86.

Fem stationer upprättades i södra halvan av Dalarna. En av dessa, utanför Smedjebacken, fungerade som ledningscentral. Framförallt satsade man på fotografisk dokumentation. Projektet fick stor uppmärksamhet i massmedia men endast en UFO-observation av intresse dokumenterades. (39)

Västerbergslagens UFO-förening, en grupp med flera duktiga medarbetare, engagerade sig också starkt i UFO-Sveriges interna arbete och kritiserade UFO-Sveriges centralgrupp för bristande ordning och reda i organisationsarbetet. För att förbättra denna sida inbjöd föreningen till två styrelsekurser under 1987–88, där man gick igenom olika förenings- och mötestekniska frågor.

Under större delen av 80-talet var Christer Nordin UFO-Sveriges ordförande och ansikte utåt. Ett tungt arbete som innebar många resor, föredrag och intervjuer i massmedia.
1988 började Christers krafter tryta och han fick alltmer kritik. Vid planeringskonferensen i Sala den 15 oktober 1988 fick Christer Nordin kritik för ”slapphet i arbetet”. Det stod klart att man saknade en drivande kraft centralt i UFO-Sverige. ”Vi skulle behöva en eldsjäl liknande Thorvald Berthelsen”, var en åsikt som framfördes under konferensen.

Kritiken fick Christer Nordin att avsäga sig vidare val till ordförande. Idealism kan vara svårt att förena med privatliv. Även Christer Nordin fick betala sitt starka UFO-engagemang med sprucket äktenskap.

På riksstämman den 8 april 1989 i Stockholm valdes Bernt Berglund, Västerbergslagens UFO-förening till UFO-Sveriges ordförande. Berglunds starka sida var organisations- och mötesfrågor. Där drev han fram flera förbättringar. Däremot var han ovanligt anonym som ledare för en riksorganisation.

Under de två år Berglund satt som ordförande skrev han inga artiklar eller ledare i UFO-Aktuellt. Han förekom inte en enda gång i pressen 1989–90. Åren 1989-90 skrevs UFO-Aktuellts ledare huvudsakligen av vice ordföranden Clas Svahn och i några fall av Anders Liljegren.

Sannolikt var den svaga profileringen i massmedia en av orsakerna till att UFO-Sverige i slutet av 80-talet gick kräftgång vad gäller antalet lokalgrupper. Som minst var tretton föreningar registrerade som medlemmar. Åtskilligt av intern kritik och diskussion om hur man skulle få UFO-Sverige på fötter förekom under denna tid.

Ytterligare ett orosmoln var den i oktober 1988 bildade Riksföreningen UFO-luftrumsbevakning. Denna konkurrerande riksorganisation leddes av Boris Jungkvist och Paul Hellberg med Nyhammar i Dalarna som kansliort.
Många noterade med förvåning hur Boris Jungkvist under slutet av 80-talet blev allt mindre seriös för att till slut hamna i new age-ufologins irrgångar. UFO-luftrumsbevakning fick stor uppmärksamhet i massmedia perioden 1988–91, men har sedan mer eller mindre självdött. Totalt engagerade UFO-luftrumsbevakning omkring 250 personer under dessa år.

I och med riksstämman 1989 övertog Gudrun Andersson, Västerbergslagens UFO-förening, rapportcentralen i samarbete med Stig Aggestad i Eskilstuna. Ett viktigt steg vad gäller rapporterna togs i maj 1989 då UFO-Sveriges rapportarkiv flyttades till Arkivet för UFO-forskning i Norrköping.

Därmed skapades grunden för en utökad central forskningsenhet vad gäller det svenska rapportmaterialet. Nu kunde UFO-rapporter från flera olika källor sammanföras till ett mycket omfattande svenskt rapportarkiv. En gammal dröm för många ufologer.

Den 17 juni 1989 avled K. Gösta Rehn, svensk UFO-forsknings grand old man. Rehns boksamling och oerhört värdefulla korrespondens donerades enligt hans önskan till Arkivet för UFO-forskning. Anders Liljegren och undertecknad hämtade materialet i Bromma i augusti 1989.

Tredje vägens ufologi
Med början 1988 och framåt uppstod en ny våg av new age-ufologi i Sverige enligt klassiskt femtiotalsmönster. Den pensionerade Sundsvallsläraren Sune Hjorth blev ett namn som märktes alltmer i massmedia.

Sten Lindgren övergav URD-projektet och den 23 mars 1989 framträdde han i tv-programmet Svepet tillsammans med kontaktmannen Daniel Glantz. På ett fullsatt Café Pan i Stockholm 16 november 1990 fortsatte Sten att mer i detalj berätta om sina kontakter med rymdbröderna.

Nya namn som Kristina Wennergren och Rauni-Leena Luukanen spädde ytterligare på den nyreligiösa UFO-vågen. Med ett försvagat och ideologiskt ganska villrådigt UFO-Sverige var det uppenbart att en förändring måste komma. Skulle UFO-Sverige reduceras till en new age-grupp eller fortsätta utvecklas till en organisation på vetenskaplig grund?

Vattendelaren blev riksstämman i Rättvik den 6–7 april 1991. Den arrangerades av Siljansringens UFO-grupp under ledning av Per-Anders Långsvens. Föreningen hade starkt influerats av Sten Lindgrens idéer. Det märktes i valet av föredragshållare som bland annat var Sten Lindgren och Bertil Kuhleman.

I UFO-Aktuellt 1/91, publicerades undertecknads artikel ”Sten Lindgren och rymdbröderna”. Det var en kritisk granskning av Sten Lindgren och hans grupp Intergalaktiska Federationen (IGF).

I samma nummer av UFO-Aktuellt försvarade Clas Svahn artikeln i en ledare. Han skriver: ”Här ställs en gammal fråga på sin spets: Skall vi ufologer vara forskare eller missionärer? Svaret på frågan har inte varit alldeles givet genom UFO-Sveriges stormiga historia. Under senare år har vi också kunnat se allt tydligare tendenser till att missionärer i UFO-branschen åter börjat vinna mark och lyssnare för sina profetior.”

Undertecknads artikel samt Clas Svahns ledare fick Bjarne Håkansson, Sten Lindgrens vapendragare, att skriva en rundskrivelse till UFO-Sveriges grupper. Den skickades till flertalet lokalgrupper strax före riksstämman.

I skrivelsen kritiserade Bjarne framförallt Clas Svahn för att han försvarat min kritik av Sten Lindgren samt betecknade Clas Svahns ledare som språkligt undermålig. Rundskrivelsen debatterades på riksstämmans interna del men fick inget gehör bland UFO-Sveriges grupper. Valberedningens förslag till ny ordförande för UFO-Sverige var Clas Svahn.

Före omröstningen höll Bertil Kuhleman ett långt anförande där han pläderade för en kvinnlig ordförande. I själva verket gav det intryck av att vara ett försök att försöka peta Clas Svahn från ordförandeposten. Kuhleman representerade Sten Lindgrens nyreligiösa falang. Stämman röstade med stor majoritet för Clas Svahn som ny ordförande. Sten Lindgren som lovat att ställa upp för en öppen debatt vid slutet av den externa riksstämman försvann tillsammans med Bjarne och Bertil från stämmans paneldebatt utan att försvara sina idéer.

Välmeriterad
Clas Svahn var väl meriterad för sin uppgift som ordförande. Redan 1974 hade han som 16-åring bildat UFO-Mariestad, en tidig UFO-Sverigegrupp. Under åtta år som bosatt i Luleå och journalist på Norrbotten-Kuriren undersökte och dokumenterade han åtskilliga norrländska UFO-fall.

Efter att Clas Svahn författat en sex sidor stor UFO-bilaga i Norrbotten Kuriren den 26 maj 1984 skrev Stig Aggestad i UFO-Aktuellt att detta var ”... den kanske bästa och grundligaste sammanställning om UFO-problematiken vi någonsin sett i svensk dagspress! Det var länge sedan vi såg en undersökande men ändock saklig journalist i detta ämne och man får bara hoppas att Clas Svahn får bli den banbrytare som pressen så väl behöver inom UFO-sektorn.” (40)

Clas Svahn blev inte bara en banbrytare inom UFO-journalistiken utan också den eldsjäl som UFO-Sverige så väl behövde. I februari 1990 flyttade han med sambon Anneli till Stockholm för att börja en anställning som journalist på Dagens Nyheter.

Clas förenade kvalitet med en väldig drivkraft och förverkligade snart mycket av den ”Vision av 90-talets ufologi” som Anders Liljegren presenterade i UFO-Aktuellt 1/90. Några citat från artikeln är belysande:

”Uppenbart är att om UFO-rörelsen skall ha en chans att överleva som något mer än en trosmässig kult, som de flesta skrattar åt, så måste vi slipa våra svärd betydligt vassare. Det duger inte längre att komma med lösa antaganden, spekulationer och dåligt utredda fall. Vi måste kasta av oss det ok som trosinriktade fanatiker med rötter i teosofi, ockultism och spiritism lagt och fortfarande lägger över oss...
Att dokumentera och utforska UFO-fenomenen bör vara UFO-Sveriges främsta uppgift. Om vi inte gör det, vem skall annars göra det? Vi kan inte vänta oss något plötsligt uppblomstrande intresse från någon myndighet. Massmedias intresse av UFO-frågan är i regel slumpmässigt, kortvarigt och i grunden alltid kommersiellt.” (41)

Riksstämman 1991 blev för UFO-Sveriges del en klar vattendelare. Med överväldigande majoritet valde riksorganisationens lokalgrupper en kritisk, vetenskaplig inriktning för UFO-Sverige. I demokratisk anda, helt i linje med den gamla folkrörelsetraditionen, sade man nej till den nyreligiösa, new age-ufologi som representeras av Sten Lindgren, Bjarne Håkansson och Bertil Kuhleman. Endast Siljansringens UFO-grupp röstade med fötterna och lämnade UFO-Sverige under 1991.

Vid riksstämman 1991 valdes Kurt Persson och Berit Bergqvist i Säter att ansvara för UFO-Sveriges rapportcentral. De tog sig an uppgiften med stor energi och startade tidskriften Rapportnytt som är ett nyhets- och kontaktorgan mellan riksorganisationens fältundersökare och lokalgrupper. Samtliga till UFO-Sverige inkomna UFO-rapporter publiceras i Rapportnytt.

En ungdomssektion föddes under 1991. Ansvariga var två unga förmågor inom UFO-Sverige, Andreas Ohlsson och Mikael Sjöberg. Antalet lokalgrupper började också växa igen efter flera års kräftgång. UFO-Värmland, under ledning av Jan-Eric Erixon, lämnade Riksföreningen UFO-luftrumsbevakning och anslöt sig till UFO-Sverige.

Sedan starten 1970 har det sammanlagt funnits cirka 120 lokalgrupper vilka tillhört UFO-Sverige. Många har blomstrat en kort tid för att sedan försvinna. Ofta beroende på att riksorganisationen varit svag eller ideologiskt vacklande.

Clas Svahns stora vana vid massmedia resulterade i att UFO-Sverige, från 1991 och framåt, började framträda alltmer i tv, radio och tidningar. Sommaren 1991 inledde UFO-Sverige ”Projekt Studiecirkel”. Det var ett för UFO-Sverige unikt samarbete med SMHI och Försvarets forskningsanstalt med syfte att undersöka de omdebatterade cirklarna i sädesfält. UFO-Sverige samarbetade med Hans Alexandersson, förste statsmeteorolog vid SMHI samt Erik Witalis, docent och laborator vid FOA.

Under 1991–92 profilerade Clas Svahn hårt den nya kritiskt vetenskapliga linjen i artiklar och ledare i UFO-Aktuellt. Detta för att klart markera skiljelinjen mellan den nyreligiösa, new age-ufologin och UFO-Sveriges inriktning. De många kritiska artiklarna startade ryktet att UFO-Sverige nu blivit en skeptikerorganisation som helt avfärdade alla UFO-rapporter.

Detta missförstånd späddes på med absurda konspirationsteorier från den religiösa tefatsfalangen. I sin bok ”Vem är jag” skriver till exempel Rauni-Leena Luukanen med anspelning på bland annat UFO-Sverige:

”I en rapport som jag läst berättas om en koordinator som har till uppgift att sköta propaganda och hålla människorna ovetande om aktiviteter av varelser i yttre rymden, om ufon och om oidentifierade rymdfarkoster... Inga observationer får förklaras gälla oidentifierade objekt.... De som tjänstgör på universitet och vetenskapliga institutioner varnas... Dessutom sörjer koordinatorn för infiltration i ufoorganisationer.... Det är lätt att se hur 'skeptiker' har kapat åt sig ledande platser i vissa amerikanska, ryska, svenska och även norska ufoorganisationer. Därigenom är samordnad desinformation lätt att sprida via de största massmedierna och särskilda skeptikerredaktörer.” (42)

Genom sin entusiasm och stora sakkunskap inspirerade Clas Svahn många inom UFO-Sverige till att ta nya tag. "...i och med att Clas kom med i sammanhanget så tycker jag faktiskt att det här med UFO har börjat bli kul igen", yttrade UFO-Aktuellts redaktör Håkan Ekstrand i en intervju. (43)

Clas Svahn var även styrelsemedlem i Arkivet för UFO-forskning sedan 1987 vilket bidrog till att AFU med början 1993 startade flera stora projekt. Den 23 januari–28 februari 1993 visade AFU en ny UFO-utställning på Norrköpings stadsmuseum. Utställningen med tillhörande visningar och föredrag av undertecknad resulterade i flera tidningsartiklar, radiointervjuer och ett långt inslag i Östnytt.

ALU ett lyft
Ett rejält lyft för svensk UFO-forskning blev en ny arbetsmarknadspolitisk åtgärd under namnet Arbetslivsutveckling (ALU) som infördes i januari 1993. Den innebar att arbetslösa kunde få projektanställningar under fyra till sex månader främst i ideella organisationer, arkiv med mera. För anordnaren kostade det ingenting men den arbetslöse fick efter anställningens slut rätt till en ny a-kasseperiod.

Arkivet för UFO-forskning godkändes för ALU-projekt och den 22 februari 1993 anställdes Jörgen Granlie, Enköpings UFO-förening. Hans uppgift blev att koda och registrera UFO-fall till rapportdatabasen ScanCat. Den 15 mars 1993 anställdes Peter Lundström, Norrköping för att överföra material från klipparkivet till rapportarkivet.
Projektet uppmärksammades i flera dagstidningar. Norrköpings Tidningar gjorde ett reportage om Peter Lundström. (44) En DN-artikel hade rubriken ”Arbetslösa söker liv i rymden” (45) och Helsingborgs Dagblad presenterade projektet som ”Staten satsar på UFO-forskning”. (46)

AFU var värd för UFO-Sveriges planeringskonferens i Norrköping den 13 mars 1993. Anders Liljegren presenterade idéerna bakom rapportdatabasen ScanCat som planeras omfatta samtliga svenska UFO-fall och på sikt även rapporter från övriga Skandinavien.

Till skillnad från Projekt URD är denna databas tänkt som en service till svenska ufologer och ett första steg i en statistisk bearbetning av samtliga svenska UFO-fall. Alla deltagare visades också den nya, större arkivlokal som AFU skulle kunna få tillgång till.

Undertecknad presenterade tanken på sponsorer för att kunna betala basutgifter för den nya lokalen. En lista skickades runt och nästan samtliga antecknade sig som sponsorer vilket innebar att arkivet med en viss ekonomisk trygghet kunde flytta in i den nya lokalen i juni 1993. Officiell invigning med rysk champagne och smörgåstårta skedde den 31 oktober 1993 i närvaro av 23 sponsorer och ALU-anställda. Arkivet för UFO-forskning firade samtidigt sitt 20-årsjubileum.

Ett annat lyckat resultat av planeringskonferensen i Norrköping var startandet av UFO-INFO i mars 1993. Genom att ringa ett telefonnummer till Uppsala, 018-555 000, kunde intresserade få information om de senaste UFO-händelserna samt tips om föredrag och andra evenemang inom UFO-Sverige. Telefonlinjen blev en stor framgång. Redan under första månaden registrerades över 1.000 samtal.

Hösten 1993 klev Arkivet för UFO-forskning in i den etablerade arkivvärlden genom medlemsskap i Östergötlands Läns Föreningsarkiv (ÖLFA) samt Folkrörelsernas Arkivförbund.

I oktober samma år beviljade Riksarkivet i Stockholm ett bidrag till inköp av arkivmaterial på 6.452 kronor. Man skulle kunna uttrycka det så att detta var första gången i svensk historia som staten givit bidrag till civil UFO-forskning.

Övertecknads bok ”UFO i myt och verklighet” publicerades i december 1993 och fick mycket fina vitsord bland annat i radioprogrammet ”Vetandets värld” med Anna Schytt som redaktör. Anna Schytt var då också knuten till föreningen ”Vetenskap och Folkbildning”.

UFO-Sverige uppmärksammades mycket i massmedia och vid olika evenemang under 1993. Efter en förfrågan från Svenska scoutförbundet presenterades riksorganisationen vid det internationella lägret Natura 93 i Karlsborg 29/7–6/8 med 16.000 deltagare. Clas Svahn visade AFU:s skärmutställning. Clas höll en till två samlingar för 40–60 ledare varje kväll samt ett otal presentationer för scoutgrupper som besökte utställningen. Totalt besökte omkring 2.500 scouter UFO-utställningen.

UFO-Sveriges riksstämma 1994 hölls i Uppsala den 16–17 april och anordnades av Uppsala UFO-förening. En ovanlig gäst var FOA:s UFO-ansvarige Arne Gjärdman som berättade om försvarets insatser för insamlandet av UFO-rapporter sedan 1946. Gjärdman tillträdde tjänsten som UFO-ansvarig på FOA 1990.

Tack vare Clas Svahns goda kontakt med Gjärdman har FOA offentligt för första gången förklarat UFO-Sverige vara en seriös organisation som man gärna samarbetar med. I Norrbottningen den 16 september 1993 kunde man läsa: ”I dag är försvarets möjligheter att undersöka rapporterna ganska små. Antalet rapporter från allmänheten till just försvaret har också minskat.

– Det beror framför allt på att UFO-Sverige fått mer uppmärksamhet och att de är en seriös förening. Människor kontaktar hellre dem än en myndighet. Föreningen kan sedan hitta en förklaring till många observationer, säger Arne Gjärdman.” (47)

I juli 1994 lämnade UFO-Sverige in en ”ansökan om bidrag för utveckling av ideell verksamhet” till Civildepartementet. Det gällde i första hand bidrag till rapportcentralen samt datorisering av UFO-rapporter.

Som en bilaga till ansökan medsändes ett brev från Arne Gjärdman. I brevet, daterat den 27 juli 1994, säger Gjärdman: ”UFO-Sveriges verksamhet har befunnits vara ett väl fungerande komplement till FOA:s arbete genom de undersökningar av rapporter om oidentifierade flygande föremål som organisationen utför... FOA finner UFO-Sveriges verksamhet värdefull och om ekonomiska medel ställdes till organisationens förfogande från Civildepartementet skulle dess verksamhet ytterligare utvecklas och effektiviseras.”

Ett så starkt, öppet uttalat, stöd från FOA har UFO-Sverige aldrig tidigare fått. Det visar att riksorganisationens seriösa profilering och verksamhet givit resultat och att större statsbidrag inte är någon utopi. Tyvärr erhöll UFO-Sverige denna gång inget bidrag från Civildepartementet.

Vetenskaplig grund
UFO-Sverige är inte en del av den nyreligiösa new age-rörelsen utan en organisation på vetenskaplig grund. Detta betonas gång på gång av företrädare för UFO-Sverige och finns även formulerat i stadgarna.

New age-rörelsen och UFO-Sverige har nu definitivt gått skilda vägar. Detta märktes tydligt på new age-festivalen ”International Peace In Mind Festival” i Medborgarhuset i Stockholm helgen 28–30 oktober 1994. Där samlades flera av new age-ufologins företrädare som Sten Lindgren, Carl-Axel Jonzon och Per-Anders Långsvens.

Under UFO-seminariet lördagen den 29 oktober sade Carl-Axel Jonzon: ”Jag började 1967 med UFO. Så startade jag riksorganisationen i mars 1970. Man skrattade ju alltid åt det här problemet. Finns det en organisation som tar upp de här människorna så har de någonstans att vända sig med sina problem. Så tyckte jag man skulle föra ut det till allmänheten också. Tyvärr så har det blivit precis tvärtom. Nu förlöjligar man ju människorna från UFO-Sveriges sida och förklarar bort allting. Och det var ju inte min tanke. Jag satsade mycket pengar i det där, när jag startade upp det, över 200.000. Det var mycket pengar på den tiden. Så jag är inte glad åt den här utvecklingen som UFO-Sverige har tagit.”

Det är förklarligt att Carl-Axel Jonzon är besviken på dagens UFO-Sverige. Han hade hoppats på en nyreligiös rörelse genom vilken de visa rymdmänniskorna skulle hjälpa till att skapa en bättre värld. Istället blev det en demokratisk folkrörelse på vetenskaplig grund.

Tyvärr har han också godtagit det fullständigt felaktiga ryktet att UFO-Sverige ”förklarar bort allting”. Tvärtom är det så att UFO-Sverige med skärpa framhåller att det verkligen finns ett, eller troligen flera, typer av UFO-fenomen som är synnerligen gåtfulla och värda vetenskaplig forskning.

Clas Svahn har kallat denna inställning ”den tredje vägens ufologi”. Han formulerar UFO-Sveriges policy med följande ord: ”När jag tittar igenom hyllan med svensk UFO-litteratur hemma i Järfälla, där jag numera bor, blir jag beklämd. Utvecklingen mot en litteratur fjärran från Gösta Rehns redovisande rapporter till en andlig, inåtvänd new age-ufologi är, med få undantag, så tydlig. Där finns inget som hjälper oss att förstå den verkliga UFO-gåtan.
Ska vi finna svaret på den gäller det att våga stå för en tredje vägens ufologi. Inte skeptiskt förnekande men inte heller okritiskt troende. UFO-Sverige av i dag har valt denna väg och det känns skönt att veta att det åter är tillåtet att använda sunt förnuft och eget tänkande också när det gäller UFO.
Måtte det så förbli.” (48)

UFO-Sverige och framtiden
Förhoppningsvis skall inte framtida ufologer behöva bli besvikna över den svenska UFO-litteraturen. I februari 1995 publicerades Clas Svahns bok ”Mötet i gläntan” av Nyköpings Tvärvetenskapliga Bokförening.

Den är resultatet av flera års undersökningar av ”pollenkungen” Gösta Carlssons UFO-observation 18 maj 1946 samt påstådda UFO-kontakter. Denna grundliga och välgjorda dokumentation visar att UFO-Sverige inte avfärdar kontaktfall som sådana utan granskar dessa lika noga som vanliga UFO-observationer.

UFO-Sverige i dag är en stark och dynamisk organisation. Ledningen består av ett väl sammansvetsat gäng med hög kompetens och fin kamratanda. UFO-Aktuellt är, även med internationella mått, en av de största och bästa UFO-tidskrifterna i världen. Arkivet för UFO-forskning, UFO-Sveriges arkiv och bibliotek, har de största samlingarna UFO-material i Europa.

Fler och fler seriöst UFO-intresserade ansluter sig till organisationen. Ett fint exempel är UFO-Skellefteå med Steve Sandström som ordförande. Föreningen har på mycket kort tid vuxit till en av UFO-Sveriges aktivaste lokalgrupper och man anordnade riksstämman den 27–28 maj 1995. Från och med juni 1995 ansvarar man även för tidskriften Rapportnytt.

Efter 25 år har Riksorganisationen UFO-Sverige utvecklats till en folkrörelse med gott anseende och ett stort förtroendekapital. Massmedia, myndigheter och enskilda forskare talar om ”den seriösa UFO-organisationen”. Med en viss självironi skulle man kunna säga att många ufologer haft en tendens att vända kappan efter vinden. Men UFO-Sverige vände vinden.

Det ur forskningssynpunkt mest närliggande projektet är färdigställandet av rapportdatabasen ScanCat. När samtliga 13.000 fall är inlagda kan UFO-Sveriges cirka 100 fältundersökare få en unik service vad gäller data om svenska UFO-rapporter. Grunden för svensk UFO-forskning är därmed lagd.

Ekonomi är det ständiga problemet för alla ideella föreningar, även för UFO-Sverige. Med flera sponsorer och prenumeranter på UFO-Aktuellt skulle ytterligare framtidsvisioner kunna realiseras. Till exempel:


1. Ett fast kansli med heltidsansställd personal som sköter daglig administration och rapportcentral.
2. Heltidsanställd journalist/ufolog för UFO-Aktuellt.
3. Dator för bilddigitalisering samt en avancerad kopieringsapparat.
4. Anställda fältutredare med dygnet-runt-jour.
5. Projektanställda forskare för specialutredningar eller grundforskning.
Ytterst handlar det givetvis om hur UFO-fenomenen själva kommer att uppträda i framtiden. Men UFO-Sverige har efter 25 års arbete lyckats lägga grunden för att vetenskapligt tackla en av vår tids mest kontroversiella och fascinerande gåtor. Därför finns det all anledning att känna optimism i UFO-arbetet. Riksorganisationen UFO-Sverige oroar sig inte för några dystra profetior om en domedag år 2000 à la new age-ufologerna. Vi ser positivt på framtiden – som vi skapar själva med idealism, sakkunskap och sunt förnuft.

Noter:
1. Kosmisk Bulletin, nr. 7, juli 1970, s. 10.
2. Ulf Erlandsson. Carl-Axel Jonzon i UFO-Sverige: Flygande tefat är en livsfilosofi. östgöta Correspondenten, 15 maj 1972.
3. Carl-Axel Jonzon. Ständig förnyelse förutsättning för UFO-information. UFO-information, jubileumsnummer 1969-1979, s. 22.
4. Universum står på programmet för nystartad fornåsaförening. Motala Tidning, 28 sept. 1968.
5. Curt-Roland Hjulström. Vad gör regeringen åt de flygande tefaten? Aftonbladet, 2 nov. 1968.
6. Carl-Axel Jonzon. Axplock ur brevhögen. UFO-information, nr. 8, 1970, s.2.
7. Per Eric Gustavsson. Flygande tefat - bluff eller sanning. Nya Rekord, nr. 13, 1969, s. 18.
8. Brev från Jan Lind, UFO-Motala till Anders Liljegren, 23 jan. 1970
9. Carl-Axel Jonzon. Ständig förnyelse förutsättning för UFO-information. UFO-information, jubileumsnummer 1969-1979, s. 22.
10. Brev från Jan Lind, UFO-Motala till Anders Liljegren, 7 dec. 1969.
11. Brev från Bjarne Håkansson till Edith Nicolaisen, Parthenon, 7 sept. 1967.
12. Gunnar Larsson. Tefatsvänner skrev till Palme om Vänga. Borås Tidning, 11 april 1971.
13. Gunnar Larsson. Tefatsvänner skrev till Palme om Vänga. Borås Tidning, 11 april 1971.
14. Göran Frankel. UFO-Sverige kräver forskarinsats. Helsingborgs Dagblad, 4 juli 1971.
15. Bibelns heliga stad belägen inuti månen. Motala Tidning, 4 april 1972.
16. Rapport från planeringskonferensen den 17.3.1973. UFO-information, nr. 2, mars-april 1973, s.4.
17. Sven-Olof Fredriksson. Förord. GICOFF-information, nr. 3-4, 1973, s.3.
18. Colman. Resultat över all förväntan. UFO-information, nr. 1, 1976, s. 19-20.
19. Telefonintervju med Bevan Berthelsen 14 juli 1995.
20. Adressförteckning över lokala UFO-Sverigegrupper. Intern UFO-Sverigeinformation, nr. 1, 16 december 1977, s. 24.
21. Nu skall utredare specialutbildas: falska UFOn sänds upp vid Lersäter. Bärgslagsbladet 20 sept. 1977.
22. Thorvald Berthelsen. Närkontakt av tredje graden. UFO-information, nr. 1, 1978, s. 14.
23. Intern UFO-Sverigeinformation, nr. 6 (publicerad 5 sept. 1978) s. 4.
24. Telefonintervju med Birgitta Backström (tidigare Andersson) 27 juni 1995.
25. Brev från Thorvald Berthelsen till Carl-Axel Jonzon, 19 aug. 1979.
26. Vår man på väg. UFO-information, nr. 6, 1979, s.7.
27. UFO-Sveriges rapportarkiv. UFO-Sverige-aktuellt, nr. 1, 1981. s.15.
28. Carl-Axel Jonzon. Därför lämnar jag UFO-Sverige. UFO-information, nr. 3, 1980, s. 3.
29. Carl-Axel Jonzon. är det helt omöjligt att lösa UFO-problemet? UFO-information, nr. 5, 1978, s.3.
30. Carl-Axel Jonzon. Ständig förnyelse förutsättning för UFO-information. UFO-information, jubileumsnummer 1969-1979, s. 22.
31. Håkan Blomqvist. Stig Aggestad, chef för UFO-Sveriges rapportcentral. Sökaren, nr. 3, 1985, s. 24.
32. Christer Nordin, Jan Fjellander, Håkan Ekstrand. Nya dimensioner. UFO-Sverige-aktuellt, nr. 4, 1983, s. 3.
33. Resumé från UFO-Sveriges planeringskonferens 31 maj 1980. Intern UFO-Sverigeinformation, nr. 24, 11 aug. 1980, s.11.
34. Sten Lindgren. Beträffande Projekt URD. Lokal information, nr. 2, 1989, s.18.
35. Carl-Axel Jonzon. Ständig förnyelse förutsättning för UFO-information. UFO-information, jubileumsnummer 1969-1979, s 23.
36. Anders Liljegren. Project URD - a "scientific cult". AFU newsletter, nr. 35, jan-dec. 1990, s.3.
37. Anders Liljegren. Attityder till UFO-problemet - ett kort svar till Jan Noor. Ufologen, nr. 11, okt. 1973, s.194.
38. Leif Havik. UFO-fenomenet - Kan det umulige vaere mulig? Vision Forlag, 1987.
39. Ulf Ekstedt. Projekt Dalarna. UFO-Aktuellt, nr. 1, 1987, s. 26-27.
40. Stig Aggestad. Clas Svahn i Norrbottenskuriren: Någonting skrämmer och oroar. UFO-Aktuellt, nr. 3, 1984, s. 3.
41. Anders Liljegren. Vision av 90-talets ufologi. UFO-Aktuellt, nr. 1, 1990, s. 3.
42. Rauni-Leena Luukanen. Vem är jag? Bokförlaget Trevi, Stockholm 1994, s. 185-186.
43. Carl-Axel Jonzon. Ständig förnyelse förutsättning för UFO-information. UFO-information, jubileumsnummer 1969-1979, s. 22.
44. Monica Fällgren. Peter Sorterar UFO med hjälp av ALU. Norrköpings Tidningar, 23 mars 1993.
45. Johan Schmidt. Arbetslösa söker liv i rymden. Dagens Nyheter 19 mars 1993.
46. Kristoffer Olsson. Staten satsar på UFO-forskning. Helsingborgs Dagblad 19 mars 1993.
47. Stefan Johansson. Möte med det okända. Norrbottningen 16 sept. 1993, s. 11.
48. Clas Svahn. Den tredje vägen. UFO-Aktuellt, nr. 2, 1994, s.3.


UFO-Sveriges ordförande:
Carl-Axel Jonzon 1970-1975
Thorvald Berthelsen 1976-1978
Birgitta Andersson 1979
Christer Nordin 1980-1988
Bernt Berglund 1989-1990
Clas Svahn 1991-