Källa: Ufo.se

Vid ödetorpet Knutstorp, Martebo socken på Gotland, sägs konstiga ljus visa sig. Ljusen kring Knutstorp har setts minst lika länge som torpet existerat. Under flera år har Inga-Lill Wallin besökt platsen i ett försök att bringa klarhet i fenomenet. I oktober 2001 var hon åter på plats tillsammans med flera av UFO-Sveriges fältundersökare.

Nya ljusfenomen på Gotland
Så är ännu en veckas undersökning av Marteboljuset genomförd med sex personer ur Stockholmsföreningens styrelse på plats på Gotland. Innan veckan var över hade vi hittat både stav och ring, men än mer intressant, denna gång gjordes observationer som saknar logik. Marteboljuset gäckar alltjämt sina åskådare på svaren.

Av Conny Ljung

Vecka 42 var avsiktligt vald, Marteboljuset lär framträda tydligare och astronomiska observationer är enklare att göra då månen är borta. Tillströmningen av folk på kvällarna är konstant, sällan står man ensam på vägen vid Knutstorp. Majoriteten av besökarna är ungdomar. Gotlänningen har tagit Marteboljuset in i sitt medvetande tack vare Inga-Lill Wallins oförtrutna arbete. Hon har tillbringat 104 kvällar vid Martebo, hållit många föredrag och skrivit en bok om fenomenet. Vem man än pratar med så tycks de känna till det mystiska ljuset.

Första dagens förmiddag ägnades åt rekognosering då några i vår grupp inte varit där förut. Det är bra att se området i dagsljus så att man har någorlunda kläm på var man sätter fötterna när mörkret sedan faller. Lustigt nog hittade vi (liksom Gösta "Pollenkungen" Carlsson) både ring och stav under rekognoseringen, ringen i silver, staven av trä och med inskriptionerna: "Positiv energi". Storartade kuriosafynd!

Våra observationskvällar avlöpte sedan utan större dramatik ända till sista kvällen då Gunilla Andersson såg ett ljusklot stort som en tennisboll inne i skogen i högst någon sekund. Vi hade dessförinnan observerat små ljusprickar som blänker till rätt vad det är. Dessa eldstänk påminner om svetsloppor/slipstänk och varar någon tiondels sekund. De är sällan mer än två meter över marken och ofta i buskage. Vi har vid tidigare tillfällen observerat dem därute och såg denna gång tre stycken vid olika tillfällen.

Jag har själv stått ute på mer än en plats i vårt avlånga land nattetid för utövandet av min amatörastronomiska hobby. Aldrig har jag sett dessa eldstänk någon annanstans. Hade det varit reflexer, inbillning, misstolkningar etc så skulle fenomenet ha visat sig på flera andra platser. I brist på annat gissar jag att det rör sig om någon form av insektsrelaterade fenomen.

Onsdagen den 17 oktober höll Inga-Lill Wallin ett föredrag om Marteboljuset inne i Visby. Lokalen blev full och besökarna räknades till 60. Hon inledde med en kort presentation av UFO-Sverige och vad organisationen står för. Marteboljuset kom till hennes kännedom genom en rapport som kom in till rapportcentralen för ett antal år sedan. Inga-Lill berättade att hon sedan 1994 varit fullt engagerad med det här projektet och att det resulterat i hennes bok "Marteboljuset i myt och verklighet".

Efter föredraget blev det frågestund och många ställde frågor kring fenomenet. Flera av dem hade själva haft upplevelser utöver det ordinära. På handuppräckning visade det sig att cirka hälften av besökarna någon gång åkt ut kvällstid för att spana efter ljuset. En handfull av personerna hade också sett ljuset enligt egen utsago.

En gotlänning menade att han med hjälp av sin slagruta har upptäckt områden kring Knutstorp som är fyllda av kraftfält med positiva och negativa energier, här finns också healingpunkter. Han kan i förväg tala om när man kan få se ljuset likaväl som när det inte visar sig. Föredragskvällen var en sån kväll då ljuset garanterat inte skulle dyka upp, det satte han en tusenlapp på. Föredraget återgavs i Gotlands Allehanda dagen efter i en bra artikel.

Den 18 oktober besökte jag och min bror Johnny lantmäteriet och landsarkivet i Visby, allt för att samla så mycket fakta som möjligt rörande Knutstorpet och släkten Stare, båda enligt legenden intimt förknippade med Marteboljuset. En av myterna bygger på att det är Knut Stare (1800-talet) som är ute med fotogenlampan och letar efter sin försvunne son. Att Knut Stare skulle ha bott här ute samt att han skulle haft en son som försvunnit har inte kunnat påvisas i några dokument. Nåväl, på lantmäteriet fann vi, med en intresserad Visbybos hjälp, en karta från 1834 rörande ett arvskifte på en granngård till dagens Knutstorp (som byggdes 1916).

Martebomyren utdikades till sitt nuvarande utseende i slutet av 1800-talet, så grunden efter det gamla "Knuts-torp" ligger i ett numera igenvuxet skogsområde. Nu skulle vi leta rätt på grunden och begav oss ut tidigare än vanligt den här kvällen. Någon grund hittade vi inte fast jag sett den vid ett tidigare tillfälle 1995, försmädligt nog. När vi gick och letade hördes plötsligt ett lågfrekvent ljud. Vi såg inget men med örat som öga lyckades vi slutligen jaga ikapp ljudkällan och det visade sig vara en väldigt stor skalbagge som obesvärat flög omkring bland träden. Det är värt att beakta då Martebofenomenet i en del beskrivningar inte enbart handlar om ljus.

Tio minuter senare står vi posterade på vägen vid infarten till Knutstorp med uppriggade kameror. Det härskar en mäktig tystnad den här kvällen, helt vindstilla och ugglor hörs på avstånd. Det hörs tydligt hur höstlöven faller av träden, stilla dalande, slår emot en gren här och där, och slutligen lägger sig på marken med en diskret duns bland de andra gula fuktiga löven.

Fortfarande råder borgerlig skymning då Johnny Ljung och Inga-Lill Wallin får syn på ett ljus nere vid kanalbron. Ljuset befinner sig hela tiden på vägens högra sida och ser ut som en svag ficklampa, jag får in det i fältkikaren (20x60) men kan inte fokusera det. Vägen både framför och bakom kan jag fokusera men ljuset ser bara ut som en suddig gul sörja som ligger någon decimeter över vägens högra hjulspår. Inga vattenpussar syns därifrån vi står och för att bringa klarhet beger vi oss ned mot ljuskällan. Vi har fått fart på videokameran men under vårt avancemang nedför vägen så tonar ljuset bort. Johnny har tagit märke på telestolparna, men väl framme på platsen syns inget. Ingen vattenpöl, ingen teknisk utrustning och inga flyende skojfriska människor.

Det är öppna gärden här nere så upptågsmakare hade inte undgått upptäckt i detta fall. Vi står där nere och känner oss en smula perplexa över att inte ha kunnat bena ut vad det var som lyste. Ljuset bär några signaturer av billjus trots allt, såsom riktningen och tiden det lyste. Vad som är en smula störande är det, i så fall, uppkomna hägringsfenomenet som så tydligt framträdde i fältkikaren.

Vi anropar Inga-Lill Wallin på walkie-talkien och ska försöka efterlikna ljuset med ficklampa, en del experiment görs med lampan men inget liknar den nyss gjorda observationen. Jag själv stannar kvar nere på platsen medan Johnny beger sig tillbaka till Knutstorp. Det är nu mörkt och ljuset tycks inte dyka upp igen, så efter en halvtimme beger även jag mig tillbaka.

Efterhand dyker kvällens besökare upp; det blir två bilar med sex personer. Den ena bilen med fyra personer i parkerar vid bommen drygt 500 meter från oss. Vi får sällskap av den andra bilen, ett par grabbar från Visby, som åkt ut för att se ljuset.

Vid 20.30-tiden utbrister en av grabbarna "Vad fan var det där?" och pekar förvånat nedåt vägen. Johnny säger alert "Beskriv hur det såg ut"! Det visar sig att Johnny själv sett någonting 10 minuter tidigare men inte sagt något, dels för att det gick så fort och kanske för att han trodde sig bli betvivlad. Nu hör jag hur de båda står och diskuterar upphetsat och beskriver exakt samma typ av observation.

Båda två har alltså sett något egendomligt. På 1,5-2 meters höjd kom inifrån skogen på höger sida av vägen, passerande vinkelrätt över vägen, och in i skogen på andra sidan, en liten rund upplyst sak, gulgrön till färgen. Johnny säger att det snarare liknade en skiva på högkant, än ett klotformat objekt. Avståndet ifrån oss var mindre än 50 meter, något som båda observatörerna var eniga om efter ett par träd som tydliga referenser. Visbykillens observation liknade i allt väsentligt Johnnys men med skillnaden att han såg två identiska objekt hack i häl på varandra. Hastigheten över vägen är svår att bestämma exakt men Johnny uppskattar den till minst 10 meter/sek.

Dessa ljus dök upp på så nära håll ur tomma intet att tanken svindlar något. De bådas observationer kan omöjligt vara iscensatta, men hur förklarar man dom?

Nu står alla och spanar intensivt nedåt kanalbron beredda med kamerorna. Så vid 21.40-tiden blev det min tur då jag intuitivt slängde upp näven mot ett ljus och utbrast "kolla där" - i samma ögonblick var observationen över. Ingen av de andra hann med att se det svaga gulgröna ljuset som kom inifrån skogen på vänster sida av vägen. Ljuset rörde sig otroligt snabbt och spikrakt men i 45 graders vinkel uppåt, alltså inte horisontellt som de tidigare. Jag tog sikte på en stor gran i bakgrunden och kunde med hjälp av den konstatera att ljusfenomenet varit inom 50 meters håll även denna gång.

Det hela var över på en bråkdels sekund och på denna tid rörde sig ljuset kanske upp till 20 meter, men det är svårt att precisera. Jag såg ingen skiva utan bara något som lyste, det kan nästan jämföras med ett stjärnfall på himlen, ett ljusstreck ritas upp och försvinner lika fort, men det här kom inifrån skogen på marknivå och gick snett uppåt. Fragmentariskt lite fakta att gå efter, man känner sig lika ställd som stum.

Marteboljusen tycks alltjämt vara väl värda fortsatt undersökning.